söndag 15 mars 2009

59 helt enkelt


Det var medelålders igår kväll. Rent bokstavligen alltså.

Var på Oscars. Såg My Fair Lady. Det gjorde nästan alla andra 59-åringar också. Det fanns dom som var betydligt äldre men andra hade släpat med sig barnbarnen och det drog ner medelåldern några snäpp. Så i stort sett befann jag mig mitt i medianfåran.

Att sitta på första raden och blicka ner över parketten var som att skåda ut över ett månlandskap där flintskallarnas kratrar lyste upp de grå kalufserna på Stillhetens hav.

Och inte fick man nåt vin innan det började heller. De var kanske rädda för att vi, vissa av oss representanter från rödvinsvänsterns förlovade dagar, skulle tuppa till ett slag. Så vi fick vackert vänta på mellanakten innan våra strupar fick sitt. Lite djärvt var det kanske, med tanke på kvällens demografiska sammansättning. För rent statistiskt borde ju inte alla ha överlevt första akten.

59
spelades Ladyn på Oscars första gången, med Kulle och Sallert. Samma år köpte mamma och pappa sommarhuset vid Ensjön utanför Norrköping och jag lärde mig simma och fick en gös på kast.

59. Getingsommaren. Ingosegern. ATP-året. Olle Möller-rättegången. Wasabärgningen.

Och Kalle Anka på julafton för första gången! Den verkliga anledningen till att vi fortsätter fira jul.

50 år är en lång tid. Att många i publiken var med redan då kunde man se på toaköerna. Till damernas var kön ovanligt kort. Till herrarnas var den urologlång. Men prostatan kräver väl sin tribut vid 59.

Jag intervjuade en gång författaren
Theodor Kallifatides och när jag skulle lämna hans skrivarlya på Mariaberget undrade han upprört om jag tänkte gå utan att först ha varit på toa .

- Gå aldrig ut genom dörren efter femtio innan du tömt blåsan! uppmanade han mig.

Jag förstod inte vad han menade för jag var bara 46. Men numera, efter att ha blivit storkonsument av kannvis med grönt te, så begriper jag så mycket som att det finns ett samband mellan intag och utfall.

Efter föreställningen trängdes färdtjänstbilarna ute på Kungsgatan med teaterbussarna från Ramkvilla, Söderköping och Västerås. Själv tog jag en taxi hem och där hällde jag upp ett stort glas rött. Man vet ju aldrig.

I could have danced all night!


Dagens låt: Lay Down My Burden med Delaney & Bonnie på en klassisk vinyl från 1970: To Bonnie from Delaney.

Dagens lady: Detta oemotståndliga klipp visar att man kan vara rolig utan att förstå ett smack vad man pratar om, samtidigt som man är i total avsaknad av humor.
This Monty Python-fellow? Is he one of us? undrade mrs Thatcher. Och talet, det skrev hon givetvis inte själv.