söndag 8 mars 2009

Alldeles äkta glädje


Ibland, en gång om året för att vara exakt, funderar jag lite över varför jag firar födelsedag. Jag vill ju inte vara någon grumpy old man så det är knappast av egoistiska skäl. Snarare är det familjeomsorg och kärlek som styr. För jag vill att dom som betyder nåt för mig ska vara glada och lyckliga. Och det blir dom när dom får fira någons födelsedag. Min till exempel.

Ibland inträffar det storslagna att även jag blir glad och lycklig. Att jag gillar att stråla mitt i centrum, få gula tulpaner och paket och svepa om mig mina kära. Och då framstår den här färden fram mot ättestupan plötsligt som mindre viktig. Petimeterpillandet med år som travas på år blir mest en ingenting-som-betyder-nåt-grunka.

För
tänker man efter är det inte särskilt märkligt. I samma ögonblick jag föddes satte åldrandet igång och i den stund jag dör så upphör det. Resan över. Avstigning för samtliga passagerare! Elementärt, min käre Watson, som Sherlock Holmes aldrig sa.

En av de barnsligare tankar som tar upp min tid är vart jag tar vägen då? När jag inte längre finns. Kan jag ta vägen någonstans när jag inte finns? Och vad är det som tar vägen? Alla kunskaper, erfarenheter, tankar jag fyllt mitt krus med, var blir dom av när själva kruset är försvunnet? Kan detta få vara fysiskt och moraliskt möjligt i en upplyst tid där mer Information är enda svaret på Alltet? Jag tror jag ber att få återkomma.
Fast var jag slutligen hamnar blir jag nog den enda som får veta. Skulle det bli här nere, känns det gott att stället ändå verkar vara prydligt och hålls efter.