måndag 2 mars 2009

Hipp, hipp hurra!

Idag blir jag 59. För sista gången fyller jag femtinånting.

- Spelar roll, säger du.

- Kan det nog göra, hävdar jag.

För vilken som helst av kommande 364 dagar som den här bloggen ska räcka,
fram till 60, kan vara min sista. Den dag då katastrofkusinernas Karius och Baktus eller Lennon & McCartney knackar på.

Ja, du vet vilka jag menar: Infarkten & Stroken.

- Fast de skulle ju kunnat dyka upp när som helst, inte
behövt vänta tills nu, invänder du.

Visst, men poängen är att de inte gjort det. Därför ökar den statistiska sannolikheten för ett besök och ibland fantiserar jag om hur det känns när de klipper till. När ljuset tonas ner och en stor röd ros slår ut i mitt bröst.

Att tänka på döden på sin födelsedag är väl ett tecken i tiden. Som att Luuk ska ta över På spåret. Eller att medan resten av folket sitter och tittar på Let's dance, så diskuterar vi vilken minneslund vi vill få askan spridd i. Så kan fredagskvällen se ut när man går mot 60.

När jag fyllde nio undrade jag om jag skulle få den Dinky Toys jag önskat mig. Nu tänker jag att den här buketten gula tulpaner, ett måste den 8 mars, kan vara den sista jag ser. Nästa gång ligger den kanske på kistan.

Man är inte äldre än man känner sig, sägs det. Problemet är att man allt oftare känner sig äldre i takt med att man blir det. Vilket beror på kroppen. Det är den som vacklar. Synen som blir grumligare. Lederna som knakar när man suttit stilla för länge. Insulinet som det antingen är för mycket eller för lite av. En massa gegga som far runt inne i systemet och gör jag-vill-inte-veta-vad.

Sen hände förstås det mesta av det bästa förr. Eftersom jag var bättre då. Åtminstone yngre. Det är numera ett faktum att jag aldrig mer kommer att börja skolan, starta ny utbildning, sitta i en jobbintervju, bjuda någon på fiskgratäng med räkor för första gången.

allt det spännande är imperfekt. Och futurum blir det hemska (och då har jag inte ens antytt broder Cancers möjliga närvaro).

Återstår presens, mitt enda hopp! Så framåt mot de 60 i realtid! Hugg tag om nuet som en terrier på sorkjakt. Utan att snegla på reflexerna i nostalgins vattenpussar.


Framför mig väntar ett år av möjligheter. En resa till Japan i maj till exempel. En vecka på Sardinien i juli. Sen är det ju ett rafflande kyrkoval i höst. Icke att förglömma!

Jag har blivit uppvaktad idag och i kväll ska jag bjuda familjen på storslagen indisk slumsaga: Slumdog Millonaire. Jag har redan sett den så jag vet att den är bra. Jag ville bara inte att de andra skulle kunna slingra sig undan. Fast nu har ju filmen fått minst en miljon Oscars så de hade kanske sett den i alla fall.

Och när bloggen nu är sjösatt kryper jag tillbaka i bingen och läser i min bok om Japans historia. Den är tjock och ska väl räcka ett tag. Hoppas jag.


Dagens låt: Moment of Surrender med U2 från No Line On the Horizon.
Tro inte alla ledsna, livströtta musikkritiker som gnällt sönder och samman den här plattan. Den är U2:s bästa sen Achtung Baby.

På nattduksbordet: Existentialismen är en humanism av Sartre.

Nä, nä, jag försöker inte snobba. Jag ska bara skriva om existentialism senare i år. Om den fortfarande håller. Jag var nitton när jag bergtogs av Sartre förra gången. But I was so much older then, I’m younger than that now.