onsdag 11 mars 2009

Ingen ko på isen


Livet, som också är den ständigt pågående resan mot döden, pågår som bäst. Och jag har ingen brådska. Det får ta den tid det tar och igår snöade det hela dagen.

Ibland tror jag att det bara är jag som är i farozonen och trampar vägen som leder käpprätt ut i åldersträsket. Men så var Metallica här och gjorde två spelningar: en vanlig och en Lundell. För James Hetfield åkte på vinterkräksjuka så bandet måste ställa in det andra gigget.

Det blev lite extra tid över till prat med journalister och gitarristen Kirk Hammett avslöjade i Svenskan vilka hälsotroll metallarbetarna har blivit. De har till och med sin egen kiropraktor med sig för att få kotorna tillrättalagda om livet på scenen sliter för hårt.


- När vi är på turné får vi sova åtta timmar per natt så vi alltid är utsövda när vi går upp på scen. Vi brukar prata om att vi måste åka på turné för att kunna vila. Förr var det tvärtom, säger han.

Hammett berättar också om hur det är att vara familjefar:

- Det är klart att jag inte tycker om att behöva åka iväg från min familj, men "pappa måste jobba", säger han som om han talade till sina två små söner.

- "Pappa åker på turnéer och spelar gitarr för massor av människor, det är vad han gör."

Visst är det gulligt? Och intressant.


Världens hårdaste rockband får magknip och har hemlängtan.


Och Bono avslöjade häromsistens att han aldrig varit nåt vidare på att röja hotellrum och slänga ut TV-apparater genom stängda fönster.


Stones har inte bara flera läkare med på sina världsturnéer, de har också en defibrillator i kulisserna ifall någon bandmedlem skulle drabbas av hjärtstillestånd.

Så jag kanske kan luta mig tillbaka och coola ner en smula. För medan rockmyterna kläs av så tänker jag att det kanske inte är så skämmigt att man aldrig hoppade på dem. För som normalkonsument av droger, sex och rock' n roll känner jag mig rätt tillfreds med min andraklassbiljett till medelklassålderdomen. Och lever och lungor håller antagligen med mig.

Även om det i ett annat liv förstås varit häftigt. Tänk att ha Keith Richards till morfar. Tänk ett föräldramöte på mellanstadiet dit man lyckats lura med honom. Tänk presentationen:


- Fröken! Det här är min morfar Keith!


Dagens låt: The Day That Never Comes med Metallica från Death Magnetic. Relaxtoner från världens diamanthårdaste band. De vaknar till så småningom och skickar trumhinnorna dit de ska vara: i örontrumpeten.



På nattduksbordet: Japanerna fortsätter att pajla upp sig. Fördelen är att ingen av de romaner jag skaffat är särskilt tjock. Kanske ett utslag av japansk minimalism. Senaste boken heter Almost Transparent Blue. Eller på japanska: Kagirinaku tõmei ni baru av Ryu Murakami. Jag tror inte han är släkt med min store favorit Haruki Murakami. Kanske namnet bara är vanligt i Japan?