torsdag 12 mars 2009

Jag är inte rädd för döden

Frågan är om det är sant.

I 53 år har jag vetat att jag ska dö. När jag fyllde sex svepte dödsinsikten in i mitt liv. Den blåste genom en hel sommar och fortsatte långt in på hösten.

Ölandssemestern var ett helvete. När solen sjönk i Kalmarsund fräste det DÖD, DÖD, DÖD om den. Och låten i PV:ns bilradio lät: Dö, du ska dö, dö. Dö, du ska dö. I valstakt.

Sen blev jag arton och fick döden i knät när pappa dog. Konstigt. Plötsligt var den inte lika hotfull längre. Jag upptäckte till och med lite dödslängtan hos mig själv. Kunde pappa dö, så kunde det väl inte vara så farligt? Logiskt och fullständigt glasklart.

Fast det är lätt att säga tulipanaros. Jag är inte rädd för döden längre. Jag vill gärna tro att det är sant. Kanske avtar dödsrädslan, mattas, blir diffusare, med åren?

Äldre människor brukar ha en rationell och osentimental inställning till liv och död. Det innebär knappast att de vill dö. Bara att dom inte motsätter sig själva tanken.

Man blir allt ödmjukare inför all denna att-vara-problematik. Det självklara blir lite mindre självklart i takt med allt fler jämnåriga i dödsannonserna. Numera lägger jag ofta till en tyst besvärjelse när någon undrar vart jag ska resa på semester.

– Till Sardinien, säger jag. Och viskar för mig själv: Om jag fortfarande lever då.

Det handlar förstås om utanförskap. Är man en nyfiken jävel är det sorgligt att inte få vara med längre. Och döden är det största utanförskap man kan tänka sig. Att inte längre veta vad som händer. Vem som blir världsmästare i formel ett nästa år? Om SAAB läggs ner. Om vi ska få euro som valuta.
Hur det går i kyrkovalet. Om Linda Rosing ska hitta sin kille.

Frågan om det verkligen spelar nån roll, känns tämligen irrelevant i sammanhanget.


Dagens låt: Wraith Pinned to the Mist (And Other Games) med Of Montreal från The Sunlandic Twins.
Med sexigt drivande bas i botten sjunger dom fantastiska rader som:

Maybe I'll never die
I'll just keep growing younger with you
And you'll grow younger too
Now it seems too lovely to be true
But I know the best things always do

Och vem kan värja sig mot det?

På nattduksbordet: Hakase no Aishita Suushiki eller som den heter i engelsk översättning: The Housekeeper and the Professor. En fantastisk japansk roman av Yoko Ogawa om den lysande matematikprofessorn som efter en svår hjärnskada får ett korttidsminne på bara åttio minuter. Men varenda matteproblem minns han. Och varje morgon måste han och hushållerskan presentera sig för varandra. Det är snudd på att jag känner igen mig.