lördag 14 mars 2009

Pappalängtan

Det är nåt särskilt med far och son. Troligen inte samma sak som mellan en mor och en dotter.

- Ve den som inte har en berättelse om sin far! Han startar sitt liv med en förlust, skriver Erland Josephson nånstans.

Pappa kan försvinna på många sätt. Dö, skilja sig från mamma, blockera sig, avskärma sig psykiskt. Ja, till och med skilja sig från sitt barn. Och använda sitt dåliga samvete som ursäkt för tystnad och frånvaro. Bli ett tomrum. Ett svart hål.


För sonen handlar det om längtan. Identifikation. Att ha någon att jämföra sig med, mäta muskler och intellekt mot. Någon att växa tillsammans med, som finns där beredd när man behöver honom. Som har svar på frågorna man ännu inte lärt sig ställa.


Min pappa dog när jag var arton. Det var för tidigt. Jag hann aldrig konfrontera honom, utmana honom. Och sen, när jag som mest behövde kampen, så var han borta. Kvar fanns en svidande längtan och enorm tomhet.


Jag satt vid graven och förbannade honom. Sen bad jag om förlåtelse för att jag förbannade. Och sen förbannade jag igen.


Hur kunde han överge mig och dö? Han lovade ju att fortsätta leva. Att hjärtinfarkten inte skulle få ta honom.


- Det här ordnar sig, försäkrade han. Var inte orolig, jag tänker inte dö.


Och så gjorde han det i alla fall. Jag hade svårt att förlåta honom. För ett svek var det.

Han brukade aldrig ljuga för mig, men nu, när det verkligen betydde nåt, så gjorde han det.
Han svek mig för att han dog.

Kedjan klipptes av, länkarna for slamrande till marken.


Vem ska nu berätta vem jag är den dag jag vill veta? Om farfar till exempel. Linköpings första biografmaskinist. Det enda jag visste var att han hette Artur och att han dog på pappas 28-årsdag, samma år som jag föddes.


Pappa fick tio flera år med sin far än jag med min. Fast om dom båda tillsammans vet jag ingenting.


Jag betraktar mina söner. Vuxna, unga män.
Finns han i dom? I gesten, blicken, skrattet? Formen på fingrar, tår? Vad kan jag berätta om deras farfar som inte är färgat av mig när originalet är borta?

Jag förbannar inte längre pappa, men jag besöker fortfarande hans grav när jag passerar Linköping. Står uppe på gravkullen och tittar bort mot gamla vattentornet och Kanberget där han föddes. Jag vill redovisa mitt liv för honom. Berätta vad som hänt sen september 1968.

Jag vill att han vet. Vill ha hans underskrift på hemläxan, vill visa upp betyget. För jag är själv far till två söner.


Som ensambarn utan syskon är man utlämnad. Får visserligen all kärlek och slipper dela med sig till andra. Men när sorgen slår till står man också ensam med den.


Jag fick aldrig stödja min gamle far sedan hans ben börjat darra och ögonen grumlas. Så gammal blev han inte. Fast det skulle ha känts väldigt mysigt att få göra det.


Nu måste jag själv hålla mig på benen, sköta mig och hålla nyfikenheten vid liv. Så att mina söner en dag kanske tycker det är mysigt att ta med gubben ut på en promenad i vårsolen.



Dagens låt: Till the Well Runs Dry med Steve Gibbons Band. Låt och artist bortglömd av alla. Utom mig. På en platta från 1977 som heter Rollin' On.


På nattduksbordet: Vägen av Cormac McCarthy. En fars och en sons ensamma vandring genom ett förrött och hotfullt katastrof-Amerika.