tisdag 7 april 2009

Att förhålla sig

Man måste gilla läget. Något annat val finns bara inte. Det gäller överallt i livet. Som ung, som gammal och mitt emellan. Jag vet ju det men blir ändå putt när det ständigt tjatas om det.

Det är klart att man får acceptera livet och tillvaron som den är. Annars måste jag tänka om och ändra på den. Fast det är svårt
att acceptera i en narcissistisk tid att ingen är mer intresserad av mig än vad jag är av dom. Att allt är upp till mig själv är jobbigt för det känns som om jag ger upp nåt viktigt. Rätten till självömkan till exempel.

Ingen ömhet är starkare än den jag ägnar mina egna tillkortakommanden och brister. Min bespegling i mig själv har vuxit sig monumental. Därför vårdar jag också rätten att driva med och kritisera min persona, mina val och mina relationer.

Herregud, en hel bransch, en kader av komiker, lever ju på den bulkvaran. Fast egentligen är det en förklädd uppmaning: Noli Me Tangere! HIT MEN INTE LÄNGRE!

För vem tror att någon verkligen gillar att bli nermonterad och dissad av andra? Att bli kritiserad och dissekerad är inte drömmen om det harmoniska livet. Men kan man inte bli älskad och uppskattad får man väl bli illa omtyckt och hatad i stället. För man måste ju som sagt gilla läget.

Det offentliga samtalet är massornas monologer där alla sitter och masturberar i sina bloggar. Folk begår kollektiv harakiri efter en panikattack under den hysteriska dansen kring ett simpelt nötkreatur av guld.

Vi pratar, vi skrattar, vi himlar med ögonen. Vi ryter, vi spottar, vi spyr galla. Vi exponeras i alla vinklar och vrår av minst 26 olika kameror, samtidigt som vi blir analyserade av psykologer och programledare. Och ständigt slänger vi, när chansen ges, en förstulen blick i spegeln för att kolla hur vi tar oss ut. Om vinkeln är den rätta. Om sexpacket är rätt profilerat. Om bikinilinjen är vaxad. Om upplevelsen är maxad.

För man måste ju som sagt gilla läget, hur fan det än här.

Som en åldrande man med riktning ättestupan tycker man att jag ska stå över allt sånt. Att jag är så gammal att jag ska strunta i tidens trender. Men jag är ju ändå en varelse som rör mig och andas i samma värld som alla andra. Än är inte tid att försjunka i det förflutna, fastspänd i en rullstol i ett soligt dagrum med Lugna Favoriter i högtalarna, kaffedoft och pisslukt i korridoren.

Jag vill så förtvivlat gärna att allt ska ha nån sorts mening. Nånting som gör det hela värt. Som motsäger ledan. Fortfarande. Eller igen.

Och jag gillar så gärna läget. Bara jag vet att allt blir bättre.


Dagens låt:
Knocking on Heaven's Door med Warren Zevon. Från Zevons sista album kommer denna Dylancover som verkligen ger känslan av vad låten handlar om. Nån månad efter releasen vann Zevons cancer och han gick över ättestupan.