torsdag 2 april 2009

Du da dum dum, di du dum dum

Det finns inte mycket som är värre än att gå och klippa sig. Inte för att testarna faller, det är bara skönt. Men för att jag måste sitta och starrbliga på mig själv alldeles för länge.

Igår gjorde jag vårklippet och tvingades skärskåda min persona med all dess skröplighet tills jag var alldeles spyfärdig.

Jag har aldrig tillhört de sköna, men sen håret vitnade och hyn transformerades till elefantrasp med hängande påsar under ögonen, så försöker jag undvika att bli avbildad och att möta min egen trötta spegelblick.

Det är som det är. Åldrandet är inte skönt, varken på ut- eller insidan. Men det finns undantag.

Den 17 juli förra året uppträdde Leonard Cohen på London 02 Arena. Showen spelades in och finns nu på dubbelalbumet Live in London.

Leonard Cohen är ett unikum. Dels lyckas han bli äldre - 75 i år - med bevarad kroppslig värdighet och svart humor, dels har han sällan låtit bättre än nu. Jag spelar dom 26 spåren gång på gång, musik och mellansnack och bara njuter. Om jag jag mot all förmodan skulle få syn på mitt fejs när jag lyssnar, skulle det vara ett enda stort, fånigt, lyckligt flin.

Vi har följts genom åren, Leonard och jag. Eller jag har följt honom ska jag väl säga. Han är förstås lyckligt omedveten om min existens.

Jag var sexton när jag stötte ihop med honom första gången. Det var bokrea på Sahlströms i Linköping och jag bläddrade i en bok som hette Älsklingsleken. Det var nåt avsnitt om kroppslig kärlek som fångade min blick och jag kände att den här boken måste jag bara ha. Så jag köpte den, läste den och min relation till Cohen tog sin början.

Sen upptäckte jag att han inte bara skrev böcker utan också gjorde musik. Låtar som han sjöng med mörk timbre. Texterna var dom första jag verkligen lyssnade på. Här fanns känslor jag kände igen och sätt att uttrycka dom på som jag aldrig hört tidigare. Cohen blev min riktiga Dylan medan Dylan själv var ett slags alibi för att jag hängde med.

Leonard Cohen har kallats för den klassiska partymördaren. Främst av killar vars tjejer la smärtlindring över stämningen som Zeppelin och Deep Purple dragit upp genom att lägga på Bird on the Wire. Fast jag hade inget att erinra utan höll på tjejerna, även om jag gillade Jimmy Page och hans distade Gibson.

Cohen var också det perfekta förförelsetillbehöret. Tillsammans med en indisk sjal över lampskärmen, brinnande rökelse och en lämplig drog av något slag var hans mörka röst, svart som den arabiska natten, lika vinnande av hjärtan och kroppar som shejken på sin vita springare.

Så släng aldrig någon skit på Cohen!

Den nya live-dubbeln är juvelen i hans krona. Här finns låtarna. Inte alla förstås; då skulle det blivit fem, sex, sju plattor. Men det räcker gott som det är för här finns det bästa. Dessutom avslöjar han livets mening mot slutet av The Tower of Song.

Så köp den, spela den och lyssna på den för välbefinnandets skull!

Och på min begravning så vill jag gärna ha Dance Me to the End of Love. Liveversionen från London.


Dagens låt: The Stranger Song med Leonard Cohen i en liveinspelning från 1967. Då det begav sig.