lördag 11 april 2009

Hälsningar från madonnan i Heda

Jag går i mina egna fotspår. Sätter ner fötterna och jämför sula med fot och storlek från förr.

En gång kom Verner von Heidenstam in i Heda kyrka och där talade en gammal Mariaskulptur till honom. Han skrev en dikt, Himladrottningens bild i Heda, om samtalet och gjorde både madonnan och kyrkan berömda.

Igår var porten till Heda kyrka upplåst och jag gick in. Madonnabilden stod som vanligt bakom hörnet i dopkapellet, lite i skymundan och sa inte ett ord. Så jag tände fyra ljus och undrade hur länge gamla kyrkor ska få stå upplåsta och orörda. Och fast det var långfredag fanns där inte ett liv, men ute över gravarna sken solen från en molnfri himmel.

Jag följde mina spår. Tog rutten: Alvastra, Omberg, Borghamn, Vadstena, Borensberg, Bergs slussar. Som då den senaste gången som blev den sista, för sju år sen.

När jag var nitton flydde jag rötterna, blev stockholmare. Nu är det som om dom kräver mig tillbaka, att jag ska se dom. Inte nödvändigtvis älska och gilla dom men se och acceptera. Och jag upptäcker att det går. Antagligen för att jag är på väg mot ättestupan. Man blir mer sentimental då. Får behov av uppkoppling med trådar som leder bakåt. Som kräver att man pillar sig i naveln och anropar Adam och Eva!

Ändå är det bedövande med stigar som följer dom kända vandringslederna. Att veta vad det står på skyltarna innan jag är tillräckligt nära för att läsa dom. Att veta att dom ens finns där.

Man omger sig, stoppar om sig för att hålla kylan borta. Men den tränger in som en isande hårt dragen blueston på en vit Fender.

Helger är ingen bra tid för objektivitet. Dom är för späckade med reminiscenser från en tid som flytt. Och med falska löften om en återkomst. Men ingenting kommer nånsin tillbaka. Ingenting börjar om. Det är bara i mardrömmen som allt går igen, går igen, går igen.

Madonnan står där tigande i sin kyrka. 800 år gammal borde hon besitta en vansinnigt stor visdom, men hon är bara en träskalle. Dessutom klumpigt bemålad på 1600-talet och närmast fördärvad om man ska vara petig. Och det ska man. För Verner må varit förälskad i henne, men han var bara en stackars sentimental dåre, en god bit på väg och då blir man preventiv av sig. Försiktigare. Kräver nån sorts garanti och om man inte kan få det måste man helgardera.

Jag tror inte men tror i alla fall för säkerhets skull, säger man. För tänk om det skulle vara sant och man har bränt varenda skepp och eka för principens skull. Lika bra då att sänka huvet och ge upp. Man har ju ändå så lite kvar att förlora. Är väl därför som så många konverterar och blir katoliker i mogen ålder. Det mesta är redan över. Allt har redan varit.

Jag tittar på madonnan och tycker nästan lite synd om henne. Hon bad aldrig om sitt kändisskap, ville aldrig bli till avbild. Idag skulle hon fått åka till Japan och tävla i idiotiska tv-program med Anna Book. Nu kom hon undan med blotta förskräckelsen av von Heidenstams dyrkan. Så egentligen är det lika bra att det är tomt och ödsligt i Heda kyrka på långfredan.


Dagens låt: Like a Prayer med Madonna. För att hon inte är en träskalle som står gömd bakom ett hörn i en gammal kyrka på Östgötaslätten.