onsdag 1 april 2009

Meningar om mening

Jo, jag vet. Man kan göra sitt åldrande meningsfullt. Hitta på och driva projekt och utforska nya genrer. Fast det förutsätter dels att man är frisk, dels att man anser att det finns någon mening med livet. Vilket man kan diskutera.

Ju äldre jag blir desto klarare står det för mig att livets mening är livet självt. Och ska livet självt mynna ut i nån sorts meningsfull mening så är det barnen som får stå för den. Barnen blir skäl och anledning för varje dags stå-upp.

Det är därför det är så outsägligt sorgligt när barn dör. Stora eller små spelar ingen roll. Man ska lämna in i turordning. Föräldrar är inte menade att överleva sina barn.

Eller så borde det vara. I den riktiga världen. Fast vem bestämmer där?

Tillvaron baserar sig på önsketänkanden. Att det finns kärlek.Godhet. Empati. Vilket det gör. Men dom egenskaperna är inte standard vid leveransen utan är mer av extra tillbehör senare.

Hitlerfigurer, Stalinar och Fritzlar föds inte som Hitlerfigurer, Stalinar och Fritzlar. Dom föds som små skrikande spädisar som förhoppningsvis, åtminstone under några ögonblick, utgör livets mening för sina mammor.

Hitlerfigurer, Stalinar och Fritzlar är också bara små tomma kärl som börjar fyllas med innehåll i samma ögonblick som dom sticker ut nosen och meddelar världen sin ankomst.

Att det sen ballar ur, som för Adolf, Josef och Josef, ingår förstås inte i planen. För ingen mor vill på fullt allvar koncipiera och föda ett monster som ska bli ondskans arketyp här på jorden.

Inte ens Gud tänkte så när han bjöd in sin bäste kompis Lucifer och lät honom sitta med och njuta skapelsens frukter. Det var inte förrän Lusse började förändras och sticka upp och visa sina dåliga sidor som Gud slängde ner honom i helvetet där L startade eget.

Så för menings skull är det bäst att så tidigt som möjligt fylla sitt liv med innehåll som kan definieras som meningsfullt. Hobbies som dx-ing, fuchsiaodling, fiske, matlagning, kärlek, rallykörning. Listan är oändlig.

Men som jag redan konstaterat otaliga gånger: åldrandet är inget för folk med svaga nerver. Det kräver sin man och sin kvinna och en alldeles särskild förmåga till självsuggestion.

Så varför inte bara avrunda och lägga ner när man närmar sig stupet?

För att det känns en aning drastiskt kanske. Man kan vara en obotlig optimist, som den dödsdömde fången som just ätit sin sista måltid och som bad att få spara efterrätten till senare.

Eller också kan man se det lilla och konstatera att vårtecknen hopar sig. Att en överlevare hävde vårens första öl i solen på en bänk på Kungsholmstorg igår vid elvatiden. Att skoskav har ploppat upp på bägge hälarna av dom nya gå-långt-utan-skoskav-skorna. Att vårens första tappade mjukglasstrut sågs på Odenplan igår eftermiddag. (Det var en choklad och vanilj.)

Att kompisen for omkull på cykeln i rullgruset i morse och fick ett stort hack i sin fina röda hjälm. Att apelsinerna börjar bli sura, dyra och torra. Att program efter program i SVT börjar runda av för säsongen. Att en ung flicka sprang efter bussen, barbent i en tunn bomullsklänning. Och att koltrasten slutat busvissla och gått över till Haydn.


Dagens låt: World Without Tears med en av mina absoluta favorittjejer Lucinda Williams. En låt om en utopi, men det är just sådana som låtar ska handla om.