tisdag 14 april 2009

Min första katastrof

Idag är det 97 år sen Titanic sjönk.

Jag var sju, vi bodde i Jönköping. I lägenheten under oss på Smålandsgatan bodde tant Inga och farbror Gösta. Han var kulturredaktör på JP och hade massor av böcker. När mina föräldrar var på middag hos dom fick jag sitta tyst i soffan och bläddra i nån bok. Favoriten framför andra var den som handlade om Titanics undergång.

Jag hade precis lärt mig läsa och smällde på små pojkars vis i mig varenda fakta om katastrofen, men det var bokens omslagsbild som etsade sig fast. En målning av hur fartygets stäv reste sig som ett jättetorn ur havet strax innan det gick till botten och försvann för alltid. När filmen kom för några år sen var det just den återskapade bilden som fascinerade mig allra mest.

Jag har alltid haft behov av katastrofer. Det har väl alla? Dom bildar en kedja av hållplatser genom livet som hjälper oss att minnas. Ungernrevolten och kollisionen mellan Andrea Doria och Amerikalinjens Stockholm 1956 var två av dom första jag själv kommer ihåg. Sen kom Kubakrisen, Dag Hammarskjölds död, mordet på president Kennedy, vattenkanonerna mot dom svarta ungdomarna i Birmingham, Alabama. Och morden på Robert Kennedy och Martin Luther King.

Så dom moderna traumana, nationella och internationella: Palmemordet, Estonia, 11 september, Anna Lindh och tsunamin.

Skillnaden mellan senare katastrofer och såna som hände för 97 år sen är hur dom bevakas av medier. När Titanic sjönk tog det flera dagar innan tidningarna kunde rapportera och visa bilder på överlevande i livbåtar. När planen flög in i skyskraporna i New York hände det i direktsänd TV.

Fast det spelar liten roll hur vi får katastroferna presenterade för oss. Behovet av att begripa och ta in dom är detsamma, liksom möjligheten att få älta dom. Obegripligheten och dom bedövande konsekvenserna måste få bearbetas och det kan man sysselsätta sig med länge. Hela påsken har jag nosat runt i mina gamla fotspår, vänt upp och ner på en massa kokor och rötter som jag tidigare förträngt eller varit omedveten om. Dom första personliga katastroferna inträffar ju om pappa eller mamma dör unga och allt man därmed inte längre har tillgång till blir uppenbart. Alla minnen som bara blir bilder utan bildtext. Alla ansikten som saknar namn.

Östgöten i mig har pockat på uppmärksamhet hela helgen och jag har plågat mina närmaste med historier och fragmentariska minnen. Kanske stannar något kvar i dom, annars spelar det rätt liten roll. Det var jag själv som behövde spy upp dom för att kunna andas lite lättare. Behövde få skriva mina egna texter under bilderna med påhittade namn. Och få älta mina katastrofer en smula.


Dagens låt: Titanic (andraklasspassagerarens sista sång) med Michael Wiehe. Vilken låt skulle det annars vara?