onsdag 15 april 2009

Restoration

Sånt som förfaller bygger man upp. Om man inte river ner vill säga. Fast det gäller inte kroppen. Den är oftast stadd i kontinuerligt förfall och är ett ständigt renoveringsprojekt.

På väg mot ättestupan har jag hunnit växa samman med tanken att jag aldrig kommer att få den kropp jag helst skulle vilja ha. Aldrig kommer jag att kunna köpa kläder i vilken konfektionsbutik som helst, aldrig smäcka i mig obegränsat av den mat jag helst vill och ändå behålla midjemåttet. Och aldrig ska någon beskriva mig som att "gärningsmannen var en smal och gänglig typ".

Inte heller kommer kroppen i närheten av den idealbild som de stora konstnärerna skapat. Det enda som Michelangelos David och jag har gemensamt är, att vi tillhör det otäcka könet.

Värst av allt är det efter frossarhelger som påsken då det ligger godisägg och lurar under varenda kudde. Låt bli! uppmanar jag mig själv, men lyder jag? Icke! Och när jag sen kommer tillbaka till jobbet, vad väntar då i postfacket? Besked om en rejäl lönehöjning? Nänänä, en fullmatad godispåse är vad som smugit sig in där!

Nu är jag egentligen ingen godisråtta och borde lätt kunna avstå, men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig? Så in åker segt, sött och surt om vartannat uppblandat med choklad, marsipan och lakrits. Lägg där till en massa smarrig mat och hinkvis med vin och man inser varför det inte kan bli tal om att ta hem trofén som påskens framgångsrikaste hälsotroll.

Men nog är det märkligt hur lätt man straffar sin kropp? Som om den inte var en del av mig själv. Som om det inte vore jag som for illa av att utsätta den för sånt som den bevisligen inte mår bra av. Är man dessutom sockersjuk och ska undvika kolhydrater, så är påsken en svår och mörk tid.

Fast det är bara att bita ihop. Inte bita av och absolut inte med nåt i munnen som går att svälja. Som med nyårslöften blir det till att ta sig saken an. Börja motionera, äta mindre, cykla och försöka tänka på annat än mat. Men hur gör man det? Våra hjärnor är ju så sjukt programmerade på driftsuppfyllande: att äta och knulla är det enda det handlar om när allt kommer till kritan!

Och den kombinationen råder även fullt ut i naturen. I Elfenbenskusten har forskare upptäckt att schimpanshannar byter till sig sex mot kött. Honorna spelar med och väljer aktivt hannar som är villiga att dela med sig av sina nedlagda byten. Hannarna ger dessutom kött till honor som för tillfället inte är brunstiga. Dom räknar uppenbarligen med att det ska betala sig nån gång i framtiden.

Aporna är strateger, för kött som är en viktig proteinkälla får honorna att vilja kopulera med de bästa jägarna. Dom som står lägre i rang men är hyggliga och tillgivna och försvarar honorna blir däremot ratade när det ska till. Otack är världens lön.

Men om vi nu är så styrda av drifter och behov är det väl lika bra att ge upp försöken att bli en bättre människa med vackrare kropp? Det är ju ändå ingen idé att anstränga sig om det är genetiska faktorer som styr.

Det är så jag brukar tänka när min svaga karaktär går upp i en tunn, blå rök sedan kampen som vanligt visat sig omöjlig att vinna. Och då spelar höga blodvärden, värk i bröstet, svettig panna och en kraftigt tilltagande ekvatorlinje runt midjan rätt liten roll. För det är kanske ändå inte min kropp det handlar om när det kommer till kritan utan nån annans?


Dagens låt:I Wanna Be Adored med The Stone Roses. Från det legendariska Manchester
gängets självbetitlade första platta 1989.