fredag 10 april 2009

Snurra min jord

Att komma till landet är att möta sina spöken. Mina gastar och mig själv. Och jag konstaterar att nu är det jag. Nu är det upp till mig. Det är jag som häller upp whiskyn efter att ha kommit fram helskinnad från E4:ans hemska fasor. Jag som tänder brasan trots att jag egentligen är värdelös på det, inte vet hur tyret fungerar. Ändå brinner fanskapet kan jag berätta. Som Helvetet självt.

Det är jag som sätter på potatisen efter ett telefonsamtal från Rydsrondellen. Sätter in laxen i ugnen, fixar dijonhollandaisen. Jag som har öppnat vattenledningen och som undrar om den ska funka eller om trycket ska falla som det gör ibland. Jag som kör till Melkers för att proviantera.

Jag som står där i butiken och lyssnar till min barndoms vilda tungomål. Hör hur gubbera prater mens tantera plåcker i körgera. Tänker på min roll och på deras, på dom som redan gått över stupet. Dom som brukade.

Det är så mycket som går igen. Nästan för mycket. Brasan sprakar och nu är det jag som har hand om katten. Förr
vaktade farmor och farfar hund och barnbarn. Och kanske blir jag själv farfar en dag.

Solen skiner in genom fönstren på de gula påskliljorna på bordet. Inte många påskar har jag firat här på landet, men jular. Vad är skillnaden? Rött eller gult? Som sekulariserad agnostiker är jag inte ens särkilt intresserad av svaret, men rent estetiskt passar gult bättre på våren än rött. Också på första maj. Ja! Definitivt. Varför finns det ingen politisk ideologi som är gul?

Katten sitter i fönstret precis som en katt på landet ska göra. Kan hon veta det? En Vasastadskatt som aldrig varit utanför dörren. Men hon ser helt perfekt ut där hon sitter. Katt i fönstret. En låt av Lundell? Hennes bärnstensgula ögon är lika outgrundliga som den arabiska natten men hon har lite spya kvar på svansen. Den måste vi tvätta bort innan matte kommer i morron.

En lång fredag? Det brukar sägas så. Berättelsen om den långa fredan kan varenda en i min ålder. Om hur allt var stängt. Om bara sorgemusik på radion. Om att man inte fick leka som på andra dagar. Om att den var så tråkig. Om att det var som om kungen hade dött.

Men herregud, så var ju alla söndagar. Allt var stängt, utom biograferna. Dom visade matiné. För en krona fick man komma till himlen. Till Helan och Halvan, Chaplin, Buster Keaton, Kalle Anka, Kapten Blod. Affärerna hölls stängda, sån var lagen, men drömfabrikerna var öppna. Söndag efter söndag. Fast inte på långfredan, det medges. Men eftersom det var fredag skulle jag ju inte gått på matiné i alla fall. På påskdan däremot, en söndag, var det fritt fram för Robin Hood igen. Min hjälte!

Upprepar man bara myten tillräckligt ofta och tillräckligt samstämt upphöjs den till sanning. Om det handlar Apokalypsens gosiga mörker av journalisten Anders Bolling. Den är min påskläsning. Ett ljus i mörkret som tröstar med att hävda att allt inte är så jävligt som alla brukar säga. Att världen rent objektivt blivit och fortsätter bli en bättre plats att leva på hela tiden. Att vår kollektiva pessimism saknar täckning och i stället är avhängig en uppfattning att det är finare att vara pessimist och få folk att gråta än optimist och få dom att skratta.

Så själv fortsätter jag envist att hävda humorns och skrattets undergörande verkan. Också på långfredan.



Dagens låt: Bloody Sunday med U2. För att minnas att även fridfulla helgdagar kan förvandlas till helvetiskt kaos och ond bråd död.