fredag 1 maj 2009

1 maj

När du står framför spegeln är det inte du som betraktar din spegelbild utan det är din spegelbild som betraktar dig.

Tyvärr är det inte jag som formulerat den häftiga tanken utan fotografpionjären Edward Steichen, i sin självbiografi A LIfe in Photography, 1963.

Håll med om att den svindlar. Och för resonemanget långt vidare än till bara bilder, målade porträtt, fotografier. Tänk om det är dom som tittar tillbaka på oss som tittar in på på dom. Det blir som med porträtten i Harry Potter, som lever sina egna liv och gör oss utanför ramarna till sina statister.

Självbespegling är ett tidstecken påstås det. Men det har förstås alltid funnits. Narkissos, son till flodguden Kefissos blev förälskad i sin egen spegelbild eftersom det inte fanns nån annan som var vackrare än han. Så i stället för att älska den unga flickan Eko, satt han och glodde på sin bild i vattnet tills han tynade bort och förvandlades till en lilja.

Så kan det gå. Pilla dig i navlen tillräckligt länge och pillfingret blir den kniv som till sist sprättar upp och förgör dig.

Men om vi i stället utgår från att det är den andra världen som är den verkliga, att vi allesammans är objekt för våra spegelbilder, är vi skyddade? Vi kan ju inte ta ansvar för vad andra tar sig till med sina liv. Vi kan på sin höjd försvara våra egna och försöka stå ut med dom.

Idag är det den stora självbespeglingens dag då man under fanor och plakat kollektivt ska ägna sig åt att betrakta sina spegelbilder. Precis på samma sätt som flickan Eko tynade bort och blev en skogsande för att inte Narkissos såg henne, tynar en av dom finaste, mest imponerande idérörelser som funnits bort. För i stället för att se alla vackra nymfer omkring sig och älska dom, så glor alla kollektivt in i spegeln och utplånas långsamt av egenkärlek. Synd på så rara ärter.


Dagens låt: Sick and Tired med The Cardigans. Videon till den här goa låten ser ut som nåt filmat med dubbel 8 på Öland när jag var barn.