lördag 2 maj 2009

Jag kastar bort mitt liv

Att ha så mycket saker att de faller över en och begränsar livet är ett i-landsproblem. Fast som reformerad ekorre är jag en annan än när allt hotade att kväva mig. Inte så att jag slänger för slängandets skull. Men jag har bestämt vad som är nödvändigt för mig att äga och vad som inte är det.

Mänskligheten kan delas in i dom som sparar och dom som kastar. Ofta hittar motpolerna varandra och då uppstår balans. Två ekorrar tillsammans är värre. Saknas balans mellan två kommunicerande kärl ökar risken för infarkt i systemen.

Tänk ett rum fullt med hinder av olika slag. På golvet, ur taket, från väggarna sticker det upp, hänger ner och petar ut. Vartenda steg man tar måste vaktas på och aktas för. Tänk all energi som går åt bara till att förflytta sig.

Men röj upp, kasta skräp och behåll det väsentliga, spara och organisera och man tänker inte ens på att man reser sig, går genom rummet och svarar i telefonen.

Heureka! Visst låter det enkelt? Fast att lära sig röja kan ta sin tid.

Det svider i början. Att slänga en massa fina saker som hängt med i åratal. Sånt som kan vara bra att ha. Grunkor i lådor i en omärkt röra. En kökkenmödding av bilder, gamla leksaker, barnkläder, skor, sport- och prydnadssaker. Papper och pärmar, anteckningar och daterad information. Och rullband till en gammal bandspelare, försvunnen sen minst tjugo år.

Såna berg av saker lärde mig, att det jag inte saknat dom senaste tolv månaderna, det kommer jag inte att sakna framöver heller.

Svårast att kasta är ack så heliga böcker. Närmast kriminella att göra sig av med. Men hur ofta läser jag om en bok? Från sällan till aldrig. Jag löste problemet med att dricka några glas vin innan jag gjorde första urgallringen. Sen gick det som en dans och jag har inte saknat en enda volym efteråt.

Varför ville jag då befria mig från saker?

För att jag vet att jag ingenting kan ta med mig när jag dör. Inte ens den egna kroppen. När jag dör tar naturen tillbaka den, atom för atom. Upplevelser däremot kan ingen ta ifrån mig så länge alla chips är i påsen. Därför reser jag hellre i världen än köper ett sommarhus. Världen är så stor så stor men tiden den är kort.

Det låter resursslöseri i vissa öron det här med att kasta och slänga. Jag vet. Men det handlar mer om att befria mig själv från onödvändiga prylar. Inte förstöra dem. Ge bort dom. Andra kan få dom och bli glada åt dom.

Som fotograf hade jag kartonger packade med diabilder. Men aldrig satte jag upp duken, laddade projektorn och tittade. Så jag började sortera och eftersom det intressanta är bilder med folk på så sparade jag dom. Kända och okända. Utsikter, solnedgångar, monument och Eiffeltorn åkte i sopsäcken. Sen köpte jag en bra scanner som svalde tolv diabilder åt gången. Och när allt var scannat och sparat på hårddisk, åkte originalen i sopsäcken.

Vinylsamlingen gick nästan samma väg. Tusen LP-skivor tar sin plats. På hårddisk finns nästan obegränsat med utrymme. Så med ett finurligt program digitaliserade jag alla plattor jag ville behålla. Sen hällde jag över dom i iPoden. Och sålde originalvaxen till hågade samlare.

Så nu känns luften lättare att andas. Rummen har blivit ljusare och större med färre prylar. Och jag uppskattar det jag har på ett nytt sätt. Ser det och gillar det jag ser. Mår rätt bra, helt enkelt. Och när jag sen är framme vid ättestupan så är grovjobbet redan gjort. Ingen annan behöver göra det.


Dagens låt: En fattig trubadur med Cornelis Vreeswijk. Rätt given i det här sammanhanget, eller hur? En bra sammanfattning över varför man inte ska samla på sig en massa onödiga prylar.