måndag 4 maj 2009

Mitt Galleri: Kerstin Cruickshank

Kerstin Cruickshank är utan tvekan en av dom mest fascinerande och färgstarka människor jag mött. Jag hörde ett radioprogram med henne och kände att jag bara måste få träffa henne. Men det ville inte hon. Nej, nej, nej, var beskedet hon gav när jag ringde, bönade och bad. Men för en gångs skull accepterade jag inte ett nej utan fortsatte att ringa. Och en dag sa hon ja, antagligen av pur utmattning för att jag var så envis. När vi sen möttes uppstod en mycket varm och nära kontakt och i sin fantastiska bok "Nu! Nu har redan varit" skrev hon på försättsbladet: "Till Göran som jag först så tveksamt tog emot och nu så gärna skulle återse. Tillgivna Kerstin. 7 maj, 1996." Dom orden värmer fortfarande.
Kerstin Cruickshank dog den 14 augusti 1998. Vi pratade i telefon några gånger till, men jag träffade henne aldrig mer.


Vem är Kerstin Cruickshank?
En liten tös på promenad med Gustaf, ställföreträdande pappa och vuxen vän som talar med henne som till en jämlik, trots att hon bara är sex år?
Tonårsflickan som skickas till belgisk klosterskola och med egna ögon bevittnar nazisternas pogromer på andra sidan gränsen?
Den unga kvinna som gifter sig med Herbert Felix från Tjeckoslovakien trots att det är hans bror Willi som hon älskar?
En kämpande svärdotter som under sex år försöker få svenska myndigheter att ge de ingifta, judiska släktingarna inresetillstånd och därmed undkomma förintelsen?
En envis, olydig och obstinat människa som med alla medel - list, mutor och förfalskningar - bryter mot bestämmelser och lagar för att överräcka ett bröd?
Eller är Kerstin Cruickshank den mogna kvinna som sitter mitt emot mig? Nu dryga åttio som med sitt skrivande upprättar bokslut över det som hände - med henne själv och med världen. Hon är allvarlig och barsk och hennes språk är snärtigt som piskrapp. Samtidigt är hon mjuk, har en underbar humor och fnissar ibland som ett litet barn.
- Sanning är något väldigt subjektivt, säger hon. Det gäller att vara sanningsenlig fast det är svårt. Man får inte skygga även om man vill undvika att vara brutal och förolämpa människor. Fast ibland måste man göra det också.
Vi trycker i skydd undan regnskurarna, en dag i Göteborg medan löpsedlarna längs Avenyn skriker ut sina neonfärgade budskap om krig, våld och död. Vi talar om det som är och det som var. Om världen och om människorna som dödar och dödas.
- Jag har sett för mycket, säger hon. Det var inte bara Hitler utan hela det tyska folket och alla medlöparna. Det var för att bryta mig loss ur den kollektiva skulden som jag gick ut och gjorde vansinniga saker. Inte många fick den chansen eftersom det är stundens infall som gör att man handlar. Det sker just som man ser hur någonting inträffar. I mitt fall det som hände min mans familj.
För en gång på 1930-talet var Kerstin Cruickshank mest en ung kvinna på väg ut i livet. Hon lämnade Sverige för att gifta sig i ett Europa på randen av ett nytt storkrig. 1938 tog Hitler Sudet i Tjeckoslovakien och där, i den lilla staden Znojmo, bodde då Kerstin tillsammans med sin man Herbert Felix.
Herbert var jude och arvtagare till familjens konservfabrik och han hade en bror, Willi, som studerade till läkare. Egentligen var det vid honom som Kerstin fäst sig. På samma vis som hon hade älskat Gustaf, den unge journalisten som behandlat henne som en vuxen, men som dött i cancer då hon bara var nio år.
När tyskarna bröt in i Sudet förändrades tillvaron och blev över en natt livsfarlig för alla judar. Kerstin bönade sin mans släktingar om att resa med henne till Sverige, men svärfadern vägrade. Han tog inga råd av "någon liten snärta". Dessutom var det säkert inte alls så farligt att stanna kvar när allt kom omkring, resonerade han.
Men Fritz Felix hade förstås fel. Det var farligt, dödligt farligt.
Herbert fick hon med sig till Sverige men svärföräldrarna blev kvar och i vanmakt över att hon inte lyckades få ut dem, började Kerstin hjälpa andra judar att fly från Tjeckoslovakien. Ensam och på farliga vägar förde hon människor över gränserna till en tillfällig fristad.
Våren 1939 började tyskarna ana oråd och under en resa från Berlin till Prag greps Kerstin av Gestapo. I flera dygn satt hon i ett häkte i Dresden där hon utsattes för svåra förhör och kränkningar innan hon utvisades ur Tredje riket. "Nicht mehr erwünscht im Dritten Reich", stod det på stämpeln i hennes pass.
Trots det fortsatte Kerstin Cruickshank att hjälpa förföljda judar ända fram till krigsutbrottet då gränserna definitivt stängdes och därmed också hennes möjligheter att lämna Sverige. I stället fick hon överta Herberts jobb på konservfabriken i Eslöv, eftersom han anmält sig till krigstjänst i den tjeckiska legionen i England.
Nazistsympatisörer fanns inte bara i Tyskland. I lilla Eslöv uttrycktes det bland borgerskapet en klar beundran för Hitler, trots att han orsakade dem vissa besvär med hamstring, ransonering och sådant.
Och i Göteborg bad en kvinnokommitté Kerstin att i Prag välja ut ett 30-tal barn som skulle få en fristad hos bemedlade svenska familjer. Fast det skulle helst vara en speciell sorts barn, betonade kommitténs ordförande: "Tag så mycket rent ariska barn som möjligt. Det vill sekreteraren".
Efter tyskarnas inmarsch i Sudetområdet fördrevs svärföräldrarna och Willi från hemmet i Znojmo och måste gömma sig i ett hus i Dobschichowitz, en liten by utanför Prag. Under hela kriget kämpade Kerstin - genom de officiella kanalerna och med mer okonventionella metoder - för att skaffa svenskt inresetillstånd för familjen. Myndigheterna var dock måttligt intresserade av att släppa in flyktingar från Tyskland. Särskilt om de hade det "J" inskrivet i passet, som just Sverige bett den tyska regeringen införa för att lättare kunna utskilja dem som var judar.
I januari 1944 bröts tyskarnas belägring av Leningrad och det stod snart klart att den tyska krigslyckan vänt. Trots det dröjde det ända till den 30 april 1945 innan Kerstin Cruickshank fick svärföräldrarnas inresetillstånd i sin hand. Det var utfärdat samma dag som Hitler sköt sig i sin bunker i Berlin men då hade Ida, Fritz och Willi redan varit döda i mer än ett halvår. Mördade i Auschwitz gaskamrar.
Det visste Kerstin ingenting om, då hon direkt efter den tyska kapitulationen for ut i det krigsförödda Europa. Hon måste få klarhet i familjens öde och hon sökte stöd av greve Bernadotte och det svenska Röda Korset för en hjälptransport till Prag. Svaret blev en så nedlåtande överlägsenhet att hon i stället vände sig till danska myndigheter som direkt ställde transportmöjligheter till hennes förfogande. Men det blev en norsk organisation som till att börja med gav henne personal och en bilpark. Den nådde Auschwitz som den allra första mat- och medicintransporten från västeuropa.
Så stod då Kerstin Cruickshank utanför Auschwitz svarta grindar med överskriften "Arbeit macht Frei". Med känslan av att stiga ner i underjorden gick hon in i lägret. Svärföräldrarna såg hon inte men väl ett rödakorskontor med en oändlig kö av utmärglade människor ringlande utanför. Den före detta lägerfången bakom skrivbordet kunde bara bekräfta vad hon länge befarat: att familjen Felix var död.
Det var då som beslutet bröt fram, att med alla medel hjälpa krigsoffren tillbaka till livet. Det spelade inte någon roll vilka hon hjälpte, huvudsaken var att rädda liv. Som en försoningsgest mot familjen, men också som en uppfyllelse gentemot Gustaf, vars ande fortfarande levde i henne.
- Han uppmuntrade mig alltid att gå min egen väg och lyssna till samvetets röst, säger hon. Fast jag ibland var helt trasig av att våga - som då Gestapo tog mig - var det som om han fanns där och lyssnade. 'Håll fast vid din idé och var inte rädd', sa han och det känner jag fortfarande.
Äktenskapet med Herbert var nu i praktiken över och utan bitterhet gick de skilda vägar. Men först delade de upp den Felixska familjeförmögenheten, som stått på ett konto hos Riksbanken i Prag under hela kriget. Med sin del av pengarna lade Kerstin Cruickshank grunden för sitt fortsatta arbete.
Hon lyckades komma över 30 lastbilar med släp och 30 tyska chaufförer fick amnesti från sina fångläger för att arbeta i humanitetens tjänst. "The Gypsy Convoy", som den kom att kallas, föddes. Under tre år for den genom Europa med mat, mediciner, kläder. Upp till 300 ton i månaden distribuerades och konvojen tog sig alltid fram och med alla medel: mutor, lämpor, hot och falska papper.
Kerstin lät göra en stämpel på ryska med orden: "Öppna gränserna för denna konvoj i mänsklighetens tjänst". I blodrött tryck och på ett obegripligt papper lydde de sovjetiska gränsvakterna motvilligt den för dem främmande uppmaningen.
I tre år pågick verksamheten för att 1948 upplösas. Kerstin Cruickshank skriver i sin bok "Min natt- och dagbok":
"Jag upplevde redan på den tiden, att människor överallt i världen skulle behöva en 'gypsy convoy'. Någon som bröt mot bestämmelserna för att överräcka ett bröd."
- Det är farligt om man mitt under en sådan historia som den jag upplevde börjar tänka, säger hon medan regnet piskar rutorna. Jag fick inte ge bort bröd till tyskar för det skulle judarna från koncentrationslägren ha. Så blev jag också rasist och måste smyga mig till att ge en tysk fembarnsmamma mat då hon flydde över floden Oder. Då börjar man fundera samtidigt som man ska vara effektiv. Fast det är bara när man är absolut säker på att man har rätt som man är effektiv.
- Ju äldre jag blir, desto mer utvecklas jag som människa. Jag har börjat fundera över om det var rätt väg, den som jag gick. Om det var viktigt att göra som jag gjorde och rädda människors liv. Är det inte i stället det som händer före som är det viktiga? Att föräldrar fostrar sina barn så att man förebygger krig och dödande. För hade Hitler mött kärlek som barn i stället för hat, skulle han ha blivit en helt annorlunda person och historien gått en annan väg.

Fotnot: Kerstin Cruickshank gav ut tre böcker: "Min natt- och dagbok", "3 sekunder varar livet. Resten är evighet." och "Nu! Nu har redan varit". Förlaget är Appellera.


Dagens låt: Something About What Happens When We Talk med Lucinda Williams. Oerhört stark låt, otroligt fånigt bildsatt. Men blunda och lyssna så blir allt så bra så bra.