måndag 8 juni 2009

Ännu en magisk afton

Igår kväll var jag lycklig. En av 32 811. Med den sjunkande junisolen i ögonen och ett böljande folkhav åkte jag kissekana tillbaka i tiden tillsammans med Bruce Springsteen, en medvandrare på väg mot ättestupan. Fast man får väl lov att säga att han, som blir 60 i september och har en kondis som en gepard, är i klart bättre form än vad jag är. Så sprängde han också tretimmarsvallen med marginal på Stockholms Stadion.

Det låg på något sätt i luften att det skulle kunna bli en magisk kväll. Det var hans tredje och avslutande konsert den här gången och de två första har tydligen varit mycket bra. Fast Bruce vore inte Bruce om han inte ville toppa med något extra superfantastiskt. Och det gjorde han alltså.

Jag vet inte vilken Brucekonsert i ordningen för mig det här var, men jag skulle tippa på den femte eller sjätte. Som alltid är han oförutsägbar och låtlistan varierar kväll för kväll. Men för mig som upptäckte honom med Born to Run-plattan 1975, blev det en nätt trip down memory lane. Han spelade nämligen plattans tre och några av hans karriärs absolut starkaste låtar. Först Born to Run, sen Badlands för att till sist toppa med kvällens clou: Jungleland.

Och när Clarence Clemmons fingrade över knapparna på sin saxofon blixtrade dom guldmålade naglarna och han blåste mig tillbaka till Konserthuset, november 1975. Konserternas konsert. Jag och Benny hade hört talas om killen från New Jersey som just spelat i London och kommit med sin nya skiva som jag köpt. Han skulle tydligen vara rätt bra live, sas det. Fast att få plåtar var inte svårt och vi satt på första raden precis ovanför scenen, såg allt och hörde perfekt.

Vad vi såg var en rätt späd kille med ett kolossalt driv i rösten och en träfärgad Fender på magen. Han hade bruna lockar och lätt gäddbett. Och en stor, fånig, grå luva som han envisades med att dra ner över ögonen hela tiden. Och så hade han en bitig, kraftig, svart saxofonist vid sin sida och han blåste för president och fosterland. Solon som dittills legat oupptäckta på rockens vind. Han spelade i tre timmar den kvällen, Springsteen. Och den bästa låten då, den 21 november 1975, var Jungleland. Där Clarence Clemmons blåste mig till månen. Precis som den 7 juni 2009.

Tack för den kvällen Bruce. Och tack käraste Söstra Mi!


Dagens låt: Jungleland förstås med Bruce Springsteen. Som den lät hösten 1975. Från London några dar innan konserten i Stockholm. Nio minuter och femton sekunder hämningslös njutning.