fredag 5 juni 2009

Den ljusnande framtid

Läser i DN en text som andas inte så lite förakt och irritation. På ett paterniserande vis klappas sex studentskor lite beklagande på huvet för att dom är så korkade att dom inte inser att det är kris och närmast kriminellt att hysa hopp och vara optimist. Dom tänker fira och sjunga om den ljusnande framtid trots att den i mediesammanhang är lika svart som Mordors himmel.

Texten tar sig lite mot slutet där den sedvanliga experten kallas in. Henrik Mattson heter han den här gången och hans råd till årets studenter lyder kort och gott: Gör det ni vill! Tack för det, magistern, säger jag..

Gud bevare annars alla som följer goda råd, särkilt föräldragenerationens och lärarnas. Själv lät jag mig en gång övertalas att jag var född naturvetenskapare, trots att den enda kemi jag brydde mig om var personkemi, inte kunde ta roten ur nåt annat än trädgårdslandet och hade en fysik som en fyrtioåring på grund av idogt rökande. Jag började som naturare efter protester och insåg redan första veckan att jag låg ohjälpligt efter. Alla andra begrep mattetalen direkt, medan jag var tvungen att deschifferera dom innan jag ens förstod att de var tal.

Detta hände sig på den tiden då den senaste pedagogiska innovationen inom matematik hette mängdlära. Ni vet den som går ut på att två plus två är något mindre än fem. Behöver jag säga mer än att min NV-period blev kort? Även om jag tvingades kasta bort hela årskurs ett i väntan på att få byta linje för att ägna mig åt humanism.

Det var sista gången jag lyssnade till och följde goda råd. Efter det har jag med varierande framgång följt min intuition vilken jag betraktar som min bästa och hyfsat trofaste vän. Att tro på sin inre röst ger inte bara tillfredsställelse när saker går bra, saker går oftast bra just för att man tror på och följer sin inre röst.

Inte så att du-kan-bli-vad-du-vill-syndromet upphöjs till oomkullrunkelig lag. Snarare då att självförtroendet blir bättre för varje gång vi har rätt, min intuition och jag. Vi blir som ett gammalt samspelt dubbelpar i tennis, som det bara går bättre och bättre för ju äldre vi blir.

Jag måste ge dom sex studentskorna i DN-artikeln min eloge för att dom står emot eländesspridarna.

- Prognoser är tråkiga. Om man har en dröm och den enligt prognosen är körd innan man ens har försökt, ska man då ge upp? Det tänker inte jag göra, säger en av dom sex, Ellen Nordenmark-Ellqvist. Hon och kompisarna struntar i det samfällda ylandet från mediernas vargflock som inget hellre vill än slicka blod från förtvivlade läsares händer. Upprördhet och svartsyn blir bra uppföljning nämligen och kan ge anledning till en hel artikelserie om man har tur.

Men om man nu inte får vara glad och optimistisk när man blir student, när ska man då vara det? Det är ju då ens ungdomstid står i blom och den går över snabbare än man hinner säga Dagens-Nyheter-prenumerant.

Jag levde mina tjugoår på sjuttiotalet och det var inte optimismens bästa tid precis. Alla andra ismer frodades dock för fullt och det var bara skit med allting. Med samhället, jobben, utbildningen, familjen. Död åt alltihopa!

Fast det var ju också mina ungdomsår och inget att göra åt. Man bestämmer inte när man ska födas så man får lära sig att stå ut och invänta bättre tider. Med hjälp av intuitionen insåg jag att dom tiderna skulle komma tids nog. Och det gjorde dom.

Mitt liv blev faktiskt rätt lyckat och den enda matte jag har behov av numera är att lägga ihop månadens räkningar. Fast till det finns ju en miniräknare inbyggd i datorns operativsystem. Det hade nog varken min klassföreståndare eller mina föräldrar väntat sig när dom bombarderade mig med argument för att läsa natur och bli en ny Einstein.

Och till alla studenter där ute: Stort Grattis och lev nu på och om utav bara den! Sjungom!


Dagens låt: The Beach Boys med Be True To Your School. Ett annat sätt att se på det här med skolan. Inte för livet men för att livet ska vara skitkul just nu.