tisdag 2 juni 2009

I vit kostym och panamahatt

Det var aldrig min mening att lägga ner. Att kasta in handduken och kalla det för en dag. Ställa birkenstockarna. Dra plösen.

Men ibland är man lite tommare än annars. Har mindre pys som måste ut, färre cynismer att lufta. Och då det börjar kurra i magen kan det ju vara läge att ta sig en Snicker's.

Jag skulle vilja bli en riktig gammal man när jag blir gammal. I vit linnekostym, med dito panamahatt på skulten och en snärtig promenadkäpp i kardan. En sån som man kan ge vassa rapp med som ger röda ränder på lårbaksidan.

Inte för att jag är en elaking, inte värre än andra i alla fall. Men jag vill gärna uppträda som en gammal le cyniker. Den ogifte onkeln som en dag slår ner och sönder familjelyckan hos avlägsna släktingar. En verbal giftkobra och skoningslös sanningssägare med laserblick. En sån som jag inbillar mig att Oscar Wilde var. Det är den sortens konstiga tankar som skänker mig tröst.

Men varför söka sådana ideal när man kan vara en snäll liten farbror som matar duvor och bjuder barn på godis? Jo, för att föräldrarna till barnen polisanmäler mig för att dom förutsätter att jag är en ful gammal gubbe som bjuder deras telningar på snask. Och för att duvor är sanitära olägenheter som ska utrotas, vilket gör att lilla farbrorn ligger pyrt till, även där. Så hellre då bli en gemen gubbfan.

Kanske finns det dom som tycker att jag redan kommit dithän? Som anser att jag är så negativ att man kan framkalla positiva bilder ur min blotta skugga.

Men det mobbade barnet lär sig snabbt att om man inte kan vinna sympati får man satsa på antipati. Själv försökte jag med humor när jag inte kunde bli snyggaste och populäraste killen och så fick klassen sin egen hushumorist i stället.

Att vara klassens clown är fullkomligt förödande. Det är en roll av vilken lea cyniker skapas. Född med trötta kommentarer utan strimman av ett leende och i ett enda syfte: att framkalla ett skratt. I alla lägen.

Och medan ens prickiga hjärna tänker ut beska skämt, ruttnar vänlighetens och kärlekens jordgubbar bort under surt regn. Den rakbladsvassa kommentaren blir viktigare än ett enda litet snällt ärligt rundlagt ord av kärlek. Man läcker svärta som en härdsmält reaktor och nedfallet förvandlar omgivningen till strålskadad aska.

I romanen Under vulkanen av Malcolm Lowry går konsuln omkring i vit kostym och panamahatt och uppfyller under tugnt supande dessa mina snedvridna fantasier. Han betraktar längtansfullt firandet av Dödens dag, Día de los muertos, genom sina alkoholdimmor. Och han styr sin lilla klans agenda med järnhand, driver händelserna obönhörligt framför sig ner i allas vår krater. Eller ättestupa.

Som vanligt är fantasin till viss del en hygglig medvandrare. Den är lättsam och kul att föreställa sig, åtminstone en bit, innan trollet spricker i ett inferno av eld och rök. Efter explosionen traskar man helst vidare ensam längs vägen och hyllar tystnaden och händelsefriheten.

Gärna iförd vit linnekostym och panamahatt. Och med en snärtig promenadkäpp i handen.


Dagens låt: Jack Bruce med The Consul At Sunset. Gamla Creambassisten Bruce med ett klassiskt solospår som handlar om just Lowrys roman.