onsdag 3 juni 2009

När det funkar

Man blir så förvånad. Och glatt överraskad. Plötsligt visar sig det man varit mest skeptisk till fungera bäst. Jag har högst fördomsfullt utgått från att företagshälsovård mest är till för att arbetsgivare dels måste erbjuda det, dels för att dom ska kunna putsa siffrorna för rehabilitering. Och så tar de sig an en simpel hosta från dom nedre gruvgångarna på största allvar. Och det inom ett par timmar.

Det är inte så dumt att ge fördomarna på skallen. Att pröva dom. De behöver sig en omgång då och då. Inte minst för att man ska orka hålla fast vid dom när det verkligen är befogat.

Och nu är tiden för befogan. Dessvärre. För dom där raderna ovan skrev jag innan jag gick till f-hälsan. Jag ville se om verkligheten var lurbar. Ifall en lättare besvärjelse kunde fixa till det perfekta hälsokonceptet. Man lever ju på hoppet. Fast så var det inte.

Minimalt och sterilt med Lugna favoriter i väntrummet. Doktorer i byxdress och platta dataskärmar som efter mycket musande avslöjade hur många och vilka prover jag fick ta enligt vårt avtal. Ett stick i fingret räckte det till, visade det sig men EKG var icke förhandlingsbart. Sån tur då att min hosta var av simpelt slag, bara ett vanligt virus som angripit mig. Ett av gammal hederlig obotbar sort, om än japansk.

När transformerades vi från patienter till kunder? När hängde doktorn av sig sin vita rock och blev en konsult/ekonom i byxdress?

Egentligen är jag jätteför allra största flexibilitet inom vård-skola-omsorgssektorn. Men när man sitter där i väntrummet med två år gamla, oklanderlig olästa Teknikens Värld i knät och lyssnar till Ängeln i rummet på radion, är det inte utan att jag längtar efter en gammal knarrig provinsialläkare i lätt solkig, väl inrökt, vitrock. Med det vita håret på ända men med hjärtat på plats. En som skiter i kostnadsställen och debet och kredit. Visst, det kanske delvis är hans fel att dagens läkare sliter med Excelark snarare än journaler på sina plattskärmar. Men den där gamla excentrikern fick mig alltid frisk i alla fall. Och välmående.

Nä, nä, nä. Det var inte bättre förr. Jag vet. Men det var annorlunda. Man kunde få träffa samma vitrock mer än en gång i livet. Man fick känna sig som en busig elev med väntrummets fiaspel, men en frisk. Nu upplever jag mig mest som en obestämbart krasslig delfinansiär.

Så gode Gud, ge mig dom eterstinkande undersökningsrummen tillbaka! Och deras lufsiga förvaltare. Det gör inget om inte alla apparater funkar eller om datorn är ett bläckhorn. Bara jag blir botad och frisk. I kropp som i själ. Också utan att ha slutit något vårdavtal.


Dagens låt: Oh! Doctor The Blues med Lonnie Johnson. Hail to the doctors of 1926!