lördag 6 juni 2009

Uttömd

Det är lite skrämmande. Hur snabbt kraft rinner ur kroppen och försvinner. Bara går upp i rök. Man brukar hävda att kondition är en färskvara som ständigt måste uppdateras. Och det är alldeles sant. Mitt bäst-före-datum verkar definitivt ha gått ut. Jag är totalt slut.

Igår när jag gick från Sankt Eriksplan mot Kungsholmen måste jag stanna flera gånger och vila. Som en mycket gammal man, luta mig mot en vägg och dra långa andetag. Bröstet sprängde, hjärtat bultade och jag hostade oupphörligt. Japanhostan, den förbannade! Promenaden, den relativt korta, har aldrig varit så jobbig och tagit så lång tid. Hade jag varit en person i en gammal svensk film, skulle jag med den hostan varit död inom en kvart. Jag funderade på att stoppa en ambulans som körde förbi men lät bli.

Visst borde jag söka upp en doktor och fråga om detta är normalt, men det var ju precis vad jag gjorde häromdagen. Företagshälsan. Fina värden, bra ljud i bröstet och inget alarmerande alls. Blodtryck, sänka: Topp! Fast den sista brasklappen från doktorn har jag funderat på: Du borde besöka din husläkare och ta ett EKG. Ett sånt som inte ingår i vårt vårdavtal, alltså.

Om jag nu är så nyter, varför då ett EKG?

Jag tror att det handlar om ansvar. Att svära sig fri. För om det skulle gå åt helvete, så har doktorn i alla fall uppmanat mig att söka hjälp utanför det som hennes dataskärm tillåter henne att ta av prover. Och då kan hon sussa gott om natten.

Fast jag skiter i doktorn. Hon är säkert en hederlig och bra människa, men jag måste ju inte stå i något sort förhållande till alla hederliga och bra människor, doktorer eller ej. Det räcker med att jag försöker dra mig fram dag för dag och fylla på mina kraftreserver igen. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, men vila, ingen alkohol och rätt mat i rätt mängder kan väl vara en start. Och sömn. Inte för att det gör så stor skillnad när man kommit så långt som jag, men det kan väl inte skada att ta hand om sig lite medan man ändå har sig kvar.

Jag har raljerat så länge om det här med vägen mot ättestupan att jag inte längre är säker på om det är verklighet eller båg med mitt dåliga hälsoläge. Eller snarare, jag trodde så tidigare, att jag kunde framkalla lite åldersångest över att må lite faan. Klä min bloggpersona i lite klädsam ohälsa för att göra färden mer dramatisk liksom. Men det var innan den här förbannade Japanhostan klämde kraften ur mig. Nu är det faktiskt skarpt läge.

Och då är det inte särskilt kul längre. Det är inte kul att ha en kondition som en nittioåring skulle skämmas över. Det är inte kul att tio stångjärnhammare jobbar skift i bröstet bara för att man kliver över en trottoarkant. Det är inte kul att försöka vara cool när verkligheten plötsligt blir alldeles verklig och totalt ocool. Det är inte kul att tvingas upphöra med att beskriva sig själv i tredje person och i stället konstatera att JAG inte mår bra. Det är inte kul att gnälla, men vad ska man göra?

Jo jag vet: man ska gå till doktorn. En gång till. Och jag ska. Det ska jag. Jag ska bara först.......... vad som helst annat. För jag är lite rädd. Faktiskt.


Dagens låt: Allison Moorer & Shelby Lynne med Is heaven good enough for you? De lika begåvade som hårt prövade systrarna med en stark hyllningssång till sin mördade mor. Som dödades av deras far. Som sen tog sitt eget liv. Det finns dom som har det värre.