måndag 15 februari 2010

Dagen efter en skitnatt

Gaaaah!! Jag hatar skitnätter. Såna där som börjar med att jag vaknar kvart över elva och sen inte sover på hela natten. Som förliden - genomliden - natt. Varför vaknade jag redan kvart över elva? För att jag somnade redan halv tio kanske. Idiotiskt, men är man trött så är man. Och då behöver åtminstone jag sova.

Men nu sitter jag här och stirrar på tangentbordet och väntar på att mina fingrar ska dansa fram texten till en intervju för nästa nummer. Alla förutsättningar finns där: samtalet utskrivet, research gjord, upplägget genomtänkt. Det är bara det där mekaniska hamrandet som återstår. Men som hittills uteblivit.

Jag kan förstås skylla på min skitnatt. Att min hjärna inte är riktigt på utan bara skvimpar runt inne i sin skål. Fast det håller inte. Det är ett tillstånd som alltför mycket påminner om det normala numera. Och inte heller där finns nåt att skylla på.

Så det är väl bara att göra som jag och alla andra randare brukar säga att man ska göra: kavla upp ärmarna och transpirera. Och skriva, skriva, skriva.