tisdag 9 februari 2010

En stjärna är född!

Så var hon då här, lilla Stella. Och jag har hört hennes röst på telefon. Stark och bestämd, precis som farfar (skulle vilja vara). Det var faktiskt en alldeles svindlande känsla. Påminnande om den när Stellas far föddes men ändå annorlunda. Då var jag inte trettio fyllda och med stor del av livet framför mig. Nu fyller jag det dubbla och har lejonparten bakom mig. Så är det bara.

Därför känns det så extra viktigt att suga på vartenda ögonblick som återstår. Att inte rata något utan omfamna tiden: varje dag, timme, minut och sekund. Dom rinner iväg och kommer inte tillbaka.

Det må väl förlåtas en gammal romantiker att bli lite sentimental en sån här dag. Särskilt mot bakgrund av att fjolåret bjöd på en sån oväntat dramatisk resa som dock accentuerade livsviljan och kraften att fortsätta.

Nu ska jag koka mig en kanna hett te, spetsa med honung och försöka jaga bort förkylningen som hoppade på mig i helgen. För jag vill givetvis så snart som möjligt se och hålla i min lilla stjärna. Mitt alldeles första barnbarn!