fredag 5 februari 2010

Funderingar om ett eftermäle

Mellan 1985 och 1988 jobbade jag som bildredaktör på Tidningarnas Telegrambyrås bildbyrå TT-Bild. Det var en ung och hungrig avdelning på TT som försökte sig på att konkurrera med giganter som Pressens Bild och Reportagebild. I efterhand kan man konstatera att utgången var given: TT-Bild blev uppköpt av Pressens som numera heter Scanpix. Så kan det gå - och det gör det också allt som oftast.

Vi var ett litet gäng som satt högst upp under taket i tegelborgen på Kungsholms torg och en av oss var Stieg Larsson. Han var TT:s nyhetsgrafiker och eftersom detta var för länge sen var gnuggisar, Letraset och tuschpennan hans redskap. Så fort något av nyhetsvärde inträffade försökte vi komma på hur det skulle kunna illustreras: foto och/eller grafik. Ofta blev det bäggedera.

Stieg, eller Stickan som vi kallade honom, finns inte längre med oss. Han dog av en massiv hjärtinfarkt för drygt fem år sen. Precis när han stod inför sitt genombrott som deckarförfattare. Ja, alla vet förstås precis hur det gått och vad som hänt sen dess.

Jag kände aldrig Stickan utanför jobbet. Vi hade kul ihop på arbetstid vid våra respektive skrivbord och det var förstås en förmån att få jobba tillsammans med honom. Både i en grå vardag och när de riktigt stora grejorna slog till. Som Palmemordet eller rymdfärjan Challengers explosion som vi såg på direktsänt CNN 73 sekunder efter start.

Det känns rätt märkligt att Stickans bild numera möter vart helst i världen jag kommer. I en liten bokhandel på Sicilien för två år sen och i de stora bokvaruhusen på Fifth Avenue i New York. Att han är en av världens mest sålda, kända och uppskattade författare. Samtidigt är det förstås kul att det gått så bra. Skitkul! Men det är inte kul att så många känner sig kallade att skriva absurditeter om honom. Som Anders Hellbergs artikel i DN, (10-01-26) där han hävdar att Stickan inte kunde skriva utan att han brukade be Hellberg om hjälp på nätterna med formuleringarna.

Mina minnen av Anders Hellbergs insatser för oss på TT-Bild är mest som ett irritations- och störningsmoment. Han hade en sällsynt förmåga att dyka upp vid fel tillfällen och saknade all fingertoppskänsla för hur bilder skulle kunna samverka för att förstärka de nyheter som printrarna distribuerade. Att Stickan skulle sökt hans hjälp är förstås möjligt. Men det känns mest som en synnerligen bisarr tanke. Och att Stickan skulle varit oförmögen att själv skriva sina böcker femton år senare är snarast en grov förolämpning.