fredag 5 februari 2010

Halvtomt eller halvfullt?

Ibland är man tom. Eller tömd. Och då tycker jag det är helt logiskt att hålla klaffen. Fast det får man knappast göra. För man förväntas ständigt vara uppkopplad och pratsam. Så när jag nu dessutom anslutit mig till den fågelflock som sitter i vinterrönnen och twittrar känns det extra allvarligt att inte ha nåt att säga.

Nu invänder säkert nån humorist att just det har jag ju bevisat i snart ett år. Att inte ha nåt att säga, menar jag. Mot Ättestupan ligger ju kvar som ett levande bevis så det är bara att klicka sig tillbaka för att konstatera fakta. Fast där måste jag nog inlägga en (partisk) protest. Jag gjorde nämligen just det, klickade mig tillbaka, och fann att minnet sjunker snabbare än en gråsten när man är nästan 60.

Jag ska nämligen skriva om det där med livets gräns mot bakgrund av min operation och ville försöka få fatt i vilka känslor som behärskade mig under dom där ganska dramatiska veckorna. Och dom fanns där, nedtecknade i dagsform på den här bloggen. Så det kanske inte är så tokigt att dagboka i alla fall. Kanske är det inte lika tomt som man tror. Inte alltid i alla fall.