tisdag 16 februari 2010

Kreativism

Den kreativa utmattningen. Känslan efteråt. Den obetalbara. På sextiotalet, när detta var ett frigjort land, fanns det en cigarettreklam som hävdade: Det smakar bäst efteråt. Bilden visade ett naket par som utmattade återhämtade sig med ett bloss på ett rätt skrynkligt lakan. Ingen kunde missförstå budskapet.

Idag, i dessa nypryda tider där pixlar blivit de nya kroppsdelarna, kan man inte ta för givet att alla begriper. Men jämförelsen med välbehaget jag (som var med då) känner efter att ha satt punkt på en längre tids textande är inte helt fel.

Det händer att jag undrar varför jag inte blev vid min avtryckare och fortsatte avbilda verkligheten fotografiskt i stället för verbalt. Efter punktmarkeringen är sådana tankar oftast bedövade. Då är det som att det är värt den ynkliga identiteten av att vara en illitterat lus under sin livstid, bara för den enda lilla punktinsatsen då man sparat ner och pustat ut.

Inte för att det längre finns så mycket att spänna muskler över; tiden för självbespegling ses bäst i backspegeln. Nä, det handlar snarare om att det gick en gång till. Att jag fixade det. Behöver inte diska av middagen idag heller utan kan sluta ögonen i vetskap om att kretsloppet går vidare och nya prövningar väntar.

Alltför snart är välbehaget nämligen borta, framgången glömd. Och då sitter man där och glor in i sin dumma ruta igen. Lika tom som tömd. Och lika långt ifrån den där insikten man en gång trodde sig ha, att det smakar bäst efteråt.