måndag 1 mars 2010

52 veckor minus en

Så är det bara en kvar. Vecka alltså. Sju dagar. Sen går jag i mål. Det har varit en häftig resa mot ättestupan, men som ska bli skön att avsluta. För inte trodde jag att den skulle bli så innehållsrik. För att inte säga dramatisk. Att jag skulle nå ända fram till kanten av branten för en balansakt som var på gränsen för vad jag faktiskt fixade.

Nu drar jag vidare. Nästa tisdag hoppas jag vara igång med nya bloggen: Att vara Stellas farfar. Jag har fått flera olika förslag till nya ämnen och områden. Sex efter sextio till exempel. Nog så spännande är jag övertgad om och säkert säljande. Men tyvärr, knappast min grej. Näe, farfarskapet får det bli. Eller snarare livet som farfar. Vilket är livet i sig. En ny status att tackla. Och en gammal att vidareleva. Ett liv kort sagt. Inget dödstillstånd under ättestupan.

Så, trogne läsare: Bered dig på ett farväl. Och ett nytt godda' godda'. För det är klart att jag hoppas att du hänger med och känner dig välkommen. Till den bästa tiden nånsin. Hittills i alla fall. Fortsättning följer...