Mot Ättestupan

Ajö ... och go'da!

2010-03-08T09:24:00.003+01:00

Framme. Så var jag här. Vid kanten. Men tänker jag hoppa? Icke! Under precis ett år har jag skrivit, kanske inte dagligen men nästan, om färden mot ättestupan. Och så lurar jag er alla på konfekten genom att stå kvar. Istadigt på kanten, envist för att inte säga tjurigt och jag vinglar inte ens.

För varför skulle jag ställa skodonen och börja kasta in textilier bara för att jag blir 60?

När man i stället får titulera sig farfar och vara precis hur egen och grinig som helst bara för att man blivit så gammal som man faktiskt är.

Jag har redan sammanfattat det här året så det ska jag inte trötta er med. Men jag kan lugnt konstatera att det blev lite mer dramatiskt än jag räknat med. För jag är en sådan matematisk analfabet att jag räknar totalt stolligt och fel och tror att livet bara är en statisk konstruktion, likadant varenda stund och sekund. Vilket både är naivt och fel, fel, fel.

Näe. Livet är en vinglig resa där man än slinker hit, än slinker dit och än slinker in till Thorax. Det viktiga är att hitta slinkvägarna tillbaka upp på den breda igen. För jag har aldrig trott riktigt på den smala vägen. För mig är det den breda som gäller. Helst med dubbla körfält och en bred avåkningszon vid sidan om. Så ser min road movie ut.

Att sen verkligheten sällan funkar på det viset utan tvingar en till avståenden och uppoffringar och omvägar är en helt annan sak.

Nu är det emellertid på det viset, att eftersom färden mot ättestupan skulle vara fram tills dess jag fyllde 60, så är detta det sista inlägget på den här bloggen. Här sätts punkten, härmed avslutas färden. Och i morron börjar jag på den nya - som saknar slutpunkt.

Ja, det gör den förstås inte, men jag har ingen aning om när den infaller. Något visare efter detta år, kan jag med fog hävda att den kan komma i morron såväl som om tio år. Men en sak kan ingen ta ifrån mig: att jag är Stellas farfar. Och om det livet handlar den nya bloggen som jag börjar skriva på i morron.

Och dit är ni alla välkomna att följa med mig. Adressen är http://www.stellasfarfar.blogspot.com/

Från och med tisdagen den 9 mars skriver jag alltså där. Om livet som farfar, både i sällskap med Stella och annars också. För även om jag är farfar fullt ut, så har hon ju faktiskt sin egen familj med mamma och pappa som hon bor hos. Och jag har ett eget liv vid sidan om min nya roll. Om det kommer bloggen också att handla.

Så tack för i år! Och väl mött för framtiden. Som börjar i morron.

Räknar ner

2010-03-05T09:14:00.003+01:00

Ta gärna heder och ära av mig men rör inte Kunskapskanalen. Den resort som ger mig insikter jag inte visste att jag ville ha. Eller behövde. Som igår kväll. En hel timme om Shanghai, dess uppgång och fall. Så uppslukande intressant. Som att läsa Tintin, fast på riktigt.

För det är nämligen så att jag tittar på TV mer än nånsin denna jävla björnvinter. Vad ska man annat göra när det är omöjligt att sticka nosen utom dörren och överleva? Och det är faktiskt inte bara stupida lekprogram med ännu mer korkade kändisar som erbjuds.

Näe, där finns förutom Kunskapskanalen även Access, kulturkanalen. Samt spridda inslag i ettan och tvåan. Och skulle det tryta - eller om det enbart sänds mat- och köpa-hus-i-Spanienprogram - finns ju alltid dvdboxarna. Igår låg första omgången av True Blood i postboxen och väntade så det kan faktiskt få vara kallt ett tag till. Hettan från den blodfyllda tillvaron down in the bayou lär värma mig långt in i april.

Annars räknar jag mest ner. Inväntar att få avsluta än det ena än det andra. Twitter och den här bloggen på måndag till exempel. Och sen Facebook. Så småningom. Nu vet jag hur det funkar. (Eller inte funkar). Så det får vara för mig. Jag glider vidare i min nya roll som Stellas farfar. Den som eventuellt vill följa mig i den är förstås välkommen. Adressen meddelas senare. Här och där.

Bäst före sämst efter

2010-03-04T08:40:00.003+01:00

Det finns inga riktiga faror i det här landet så därför får vi uppfinna dom. Så sa David Eberhard, landets minst politiskt korrekta person, i Landet brunsås på TV igår kväll. Han har så rätt så.

Fast ibland är vi trots allt smartare än dom som vill skrämma skiten ur oss och revolterar. Som när vi kollektivt vägrade att acceptera dödsfaran med svinflunsan. Så nu sitter myndigheterna där med x miljoner antal vaccindoser och det kan dom gott göra. Problemet är förstås bara att vi allihop får vara med och betala.

I denna så politiskt korrekta tillvaro där man knappt får fisa längre utan att kallas miljöbov och klimatförstörare, slänger vi nästan hälften av all mat vi köper. Och det bara för att det står ett rekommenderat bäst-före-datum på förpackningen. Skulle det även göra det på tomater, så slängde vi dom också utan att vare sig klämma eller lukta, hävdade Fredrik Lindström i samma sås-program.

Själv är jag uppvuxen under en tid och i ett hem där man fick lära sig använda näsa och tunga. Lukta och smaka. Är resultatet skit, låt bli och ät. Och skulle man ändå råka dricka en skvätt sur mjölk så dör man inte av det. Det är bara att spotta ut när det smakar för illa.

Halva världen svälter, den andra halvan kastar utmärkt mat i soporna. Folk dör i verkliga katastrofer i Haiti och Chile, vi uppfinner dom för att må bättre. Upp och ner är världen och gud vare tack för att man inte behöver stanna kvar i den så länge till.

Meningen med allt

2010-03-03T07:13:00.002+01:00

Kollade på Gardells söndagsskola i TV igår kväll. Om själva programmet har jag faktiskt inget särskilt att säga; Gardell är Gardell vilket väl skulle bevisas. Men showen reste ju onekligen en del frågor. Den viktigaste: Finns Gud?

Svaret blir allt enklare och omöjligare ju äldre jag blir. Nån vitskäggig gubbe på ett moln kan förstås uteslutas. Liksom detaljpilleriet i biblar och koraner runt teser och tankar som mest fungerar/at som maktmedel genom århundradena.

Det jag kommit fram till, på själva tröskeln till de sextio, är att Gud är ett bra samlingsnamn på vår, på mänsklighetens alltså, längtan efter mål och mening. Av någon anledning har evolutionen utrustat oss med hjärnor kapabla att utföra mirakel. Men de saknar den där sista lilla länken, den som skulle ge oss svar på vad egentligen alltihop är bra för. Vad det går ut på. Vi når bara insidan av skalet och mot det stångar vi pannorna blodiga.

Den sista lilla biten får vi själva fylla i. Och varför inte kalla den Gud? Det har ju människor överallt gjort i alla tider. Gud har funnits i allt. Från andeväsen i stenar och pinnar till lärda teologiska teorier och spetsfundigheter i biskopars och professorers munnar.

Så att åkalla någon vi kallar Gud är väl okej. Åtminstone så länge det inte blir ett redskap för att förtrycka andra. Fast jag har svårt att se hur vi skulle kunna vara annat än agnostiker, hela bunten. För vi kan ju inte veta. Vi saknar förmågan att genomlysa och bevisa ett enda smack. Hur många bombbälten vi än fäster runt midjan när de verbala argumenten tryter.

Men det hör väl ihop med religionen, att till varje pris eftersträva enighet? Att alla sjunger samma lyckorusiga sång samtidigt och helst på samma plats. För blir vi alla överens så inträder lyckotillståndet. Alla tycker som jag och fred och frid såväl på jorden som i det inre råder?

Pyttsan! Dream on, babies, säger jag. Man får vara glad över de korta ögonblick av harmoni som inträffar i ens liv. Små korta ögonblick av lycka. Stunder då meningslösheten är bortglömd för blotta excessen i att andas och älska. För det är ju så förtvivlat svårt att acceptera att "meningen" med livet bara skulle vara livet självt.

Strävan efter en högre mening blockerar oss från att leva. Får oss att koncentrera oss på en massa strunt och oväsentligheter. I stället för att bara andas och ta in. Men det är väl därför som vi bekvämt fortsätter att lämpa över ansvaret på högre makter. Och att mörda och slå ihjäl av samma dumma skäl.

Tja, se där vad ett simpelt infotainmentprogram i public service-TV kan tända för tankar en alltför tidig morron när våren fortfarande ligger långt, långt utom räckhåll.

Kravmaskinen

2010-03-02T09:05:00.003+01:00

Det är tisdag. Det är mars. Det är ljust. Och det är för jävligt kallt igen. Berg-och-dalbanefärden genom helvetet har bara börjat. Efter att ha blivit blöt om fötterna i några dagar fryser dom nu till klumpar igen. Och det förväntas man ta. Bara för den stora stoltheten över att få vifta med sin blågula i en massa onödiga sammanhang.

Dessutom en ny skitnatt. En sån där utan sömn med en massa vakenhet. Gick till sist upp och satte mig i soffan med Stephen King men orkade inte mer än trekvart. Sen blev det sängen igen - och vakenhet. I minst en timme till. Men när klockhelvetet skrällde sov jag förstås djupt. Fast man klarar sig kanske på tre timmars sömn. Det är väl ett sätt att utnyttja tiden. Den ska ju inte sovas bort, påstås det.

Ibland känner man sig mer ge-upp-benägen än annars. Idag är en sån dag. En sån som det skulle varit skönt att bara vara kravlöst sjukskriven. Eller varför inte liggande på en sån där liten öde ö som brukade finnas i skämtteckningar signerade Gurr. Med en palm, ett fiskskelett och en stornäst skäggig snubbe klädd i trasor, spanande efter skepp vid horisonten.

Det är precis såna här dagar man funderar över det som varit - och det som återstår. Sammanfattar sin karriär och spekulerar över dess potential skulle man kunna säga. Just nu känns ingendera särskilt spännande. På mitt trettonde år på samma jobb är jag. Visserligen med ny chef sen igår, men med samma gamla uppdrag. Dessutom för nåt jag egentligen inte alls tror på.

Och framtiden? Fem år tills ridån går ner för det som kallas arbetslinjen. Sen kapas den av, i alla fall officiellt. Kanske kan jag fortsätta ett tag med att plita och avbilda. Frågan är bara vem som kommer att vara intresserad?

Snart är i alla fall ett nytt påsknummer ihopsnickrat. Budskapet är detsamma, utförandet annorlunda. Kommer kanske att bli ett jävla väsen över att vi har en muslim på ettan. Det blir det alltid när vi skriver om islam och i synnerhet när det är påsk. Men jag ser fram mot den striden. Strider håller en vaken och skänker en smula tillfredsställelse. Också efter en skitnatt.

52 veckor minus en

2010-03-01T10:45:00.003+01:00

Så är det bara en kvar. Vecka alltså. Sju dagar. Sen går jag i mål. Det har varit en häftig resa mot ättestupan, men som ska bli skön att avsluta. För inte trodde jag att den skulle bli så innehållsrik. För att inte säga dramatisk. Att jag skulle nå ända fram till kanten av branten för en balansakt som var på gränsen för vad jag faktiskt fixade.

Nu drar jag vidare. Nästa tisdag hoppas jag vara igång med nya bloggen: Att vara Stellas farfar. Jag har fått flera olika förslag till nya ämnen och områden. Sex efter sextio till exempel. Nog så spännande är jag övertgad om och säkert säljande. Men tyvärr, knappast min grej. Näe, farfarskapet får det bli. Eller snarare livet som farfar. Vilket är livet i sig. En ny status att tackla. Och en gammal att vidareleva. Ett liv kort sagt. Inget dödstillstånd under ättestupan.

Så, trogne läsare: Bered dig på ett farväl. Och ett nytt godda' godda'. För det är klart att jag hoppas att du hänger med och känner dig välkommen. Till den bästa tiden nånsin. Hittills i alla fall. Fortsättning följer...

Satt punkt ligger

2010-02-25T07:36:00.001+01:00

Äntligen. Jag har satt punkt. Både för texten om min hjärtoperation och för bearbetningen efter densamma. Man kan helt enkelt inte hålla på och älta hur länge som helst utan måste dra vidare. Nya utmaningar väntar och i år är det ju det internationella Farfarsåret. Vilket man måste koncentrera sig på.

Fast det återstår en hjärtespalt att skriva. Om hjärtat ur ett handfast och biologiskt perspektiv. Som motvikt då, till det mer privata rotandet inne i mig själv. Resultatet kommer i Amos nummer två. Till påsk.

Jag har levt med det här i rätt många månader nu och känner mig ärligt talat fed up. Så vad ska då inte min omgivning tycka? Att vara ett ständigt operationssår som bara går runt och mal tär på grannsämjan. Så bort det!

Nu går vi vidare. Kunde konstatera att det trots allt börjar ljusna redan kvart över sex om morronen nu och det är värt att skriva en betraktelse över. Fast den får vänta tills solen träffar mitt ansikte vid köksbordet och jag kan ta mitt morronkaffe ut på balkongen. Och dit har vi en bra bit och många grader kvar.

22 blockljus

2010-02-24T07:37:00.001+01:00

Jag borde inte. Ändå gör jag det. Mot bättre vetande. Går in i duschen. Klär på mig. Klär på mig ännu mer och så lite till för att inte frysa ihjäl. Går nedför trappan. Ut i snöfallet. Försöker se ut som om det regnar. Ler mot dom infrusna stackare med apatiska ungar som jag möter på väg till dagis. Försöker se ut som en äldre, positiv herre som gläds åt att det äntligen börjar ljusna om mornarna. Att våren är på väg.

Men här inne, där kokar det. En eruption är på väg. Ett utbrott av klassiska mått. Ett sånt som dom kommer att skriva om i historieböckerna. Varna barn och barnbarn för. Göra dokumentärer i Discovery Channel om.

För det är nu den tvåhundrade dagen i sträck som det snöar. I tvåhundra dagar har flingorna fallit ute medan temperaturen legat konstant runt minus trettiotvå. Inga knoppar, inga kläckta fågelägg, ingen tjällossning har skådats i modern tid. Tundran breder ut sig medan folken försöker värma och peppa sig med allt mer osannolika sagor om ett allt varmare klimat. Sånt önsketänkande!

Om jag slår ner någon idag finns det förmildrande omständigheter. Man måste få röra på sig i kylan och att slåss avhåller musklerna från att förvandlas till fryst oxfilé från Argentina. Enda säkra sättet att bevisa guds existens på, vore en rejäl islossning nu. Idag. Pronto. Om så sker lovar jag att i djupaste tacksamhet tända tjugotvå blockljus i Solna kyrka.

Hundra miljoner solar

2010-02-23T07:51:00.001+01:00

Vad kan man göra för mänskligheten en sån här vinterdag? Jag har beslutat mig för att inte förtränga den ytterligare och spä på huvudstadens kommunikationskaos. Därför tänker jag sitta precis där jag nu sitter hela denna långa dag. Vid tangentbordet alltså, framför min sköna iMac. Där ska jag försöka återskapa tankar och känslor från min tillvaro i höstas när hjärtat slog i centrum. Resultatet ska kunna avnjutas i påsknumret som än så länge känns rätt avlägset.

Fast det är det förstås inte. Att nånting skulle ligga långt bort är bara en illusion. Ingenting tar tid - egentligen. Vi brusar fram med ljusets hastighet utmed tidsaxeln och frågan är bara om det är jag eller axeln som rör sig. Fast det spelar väl knappast nån roll. Livet rusar på trots mitt vintergnäll. Snart är våren här - ljuset nalkas redan - och sen sommarn. Så drar det mot ny vinter. Och alltsammans sammanfattas: LIVET.

Så mycket för denna vardagsbanalism. Fast det beror på att jag såg ett program på TV igår kväll om Hubbleteleskopets reparation. Fantastiskt spännande reportage. Mest otroliga är ändå bilderna som tagits med Hubbles kamera. Jag var tvungen att leta upp några skrivbordsbilder till Macen på nätet och med en av dom i bakgrunden är det kanske inte så konstigt att tankarna liksom flyter bort. Det ger lite perspektiv att kolla in en bild av hundra miljoner solar. Jag nöjer mig IRL med en enda. Bara den skiner och värmer och tinar upp alla frusna kroppar och känslor.

Allvarligt talat

2010-02-22T09:22:00.003+01:00

Jag tror inte det egentligen är nån som begriper hur allvarligt det här är. Hur fullkomligt nära katastrofens rand vi befinner oss. Dom flesta tror bara att jag försöker vara lite chickt rolig och överdriver när jag säger att det är en kamp på liv och död att överleva vinterhelvetet. Dom underskattar allvaret.

Idag är det kallare och jävligare än nånsin. Och för att göra eländet än värre lyser solen för att man ska tro att det ändå är rätt skönt. Det är det inte.

Jag har sagt det förut och jag kommer att upprepa det med dårens envishet: vi är inte gjorda för det här. Beviset? Mitt lilla nyfödda barnbarn Stella får inte gå ut när det är så här kallt. Hon kan inte andas då. Det säger väl i klartext exakt vad det handlar om. Att vi ska födas och leva i ett varmt och milt klimat där ljumma vindar smeker vår hud och leker med lockarna. Inte behöva svepa in oss tjocka hudar för att överleva natten.

Jag överlämnar med varm hand den här tundran med sina sovande isbjörnar till alla blågula nationalister som sitter där och viftar med sina djupfrysta flaggor. Sjung Du gamla du fria tills frosten tar er och försök sen hålla värmen. Själv drar jag. Vartsomhelst där det är garanterat frostfritt. Jag vill trots allt försöka överleva ett tag till.

Första söndagen i fastan

2010-02-21T06:54:00.002+01:00

I morse när jag vaknade var det kolsvart och mustyst. Inte ett surr från en enda av dom elslukande apparater som vanligen fyller ut tystnaden i natten. Nix el i lägenheten alltså. Och vad hade hänt? Jo, min sänglampa brakade i golvet igår kväll precis när jag skulle släcka den. Jag trodde det bara var glödlampan som dog när mörkret bredde ut sig, men den slog tydligen ut klabbet för huvudsäkringen hade slagit ifrån vilket även släckte kyl och frys.

Men nu surrar allt som det ska igen. Efter att ha brottats med upplysande tändstickor (näe ficklampan funkade förstås inte) lyckades jag vippa upp jordfelsbrytaren i actionläge igen. Temperaturen är på väg ner i frysen, som pep uppfordrande och glödlampan i sängditon är bytt. Och här sitter jag framför datorn och mediefastar.

Jodå, jag tog nyss in tidningarna men inte så mycket som sneglade på ettorna. Inga glasögon på och mörkt i hallen hjälpte till så att jag inte kunde fuska ens om jag önskade.

Men att sitta här och blogga då? undrar Peter Meter petimetrigt.

Jag har aldrig lovat sluta blogga. Vad jag ska avstå ifrån denna mediefastevecka är dagstidningar, nyheter i radio och TV samt att surfa på nätet. Och att gå in och uppdatera sin blogg kan inte med bästa vilja i världen kallas för att surfa. Jag vet precis vart jag är på väg och rider verkligen inte på någon våg ut i medieoceanens brus.

Att avstå från medier ska bli både intressant och spännande. Hur mycket tid över till annat ska jag inte helt plötsligt ha? Kanske hinner jag skriva den där romanen som legat i röret dom senaste tjugofem åren. Och ta promenader och idka motion! Nåja, en blick ut i den allt ljusnande dagern räcker för att konstatera att det återigen snöat hela natten, så jag tror jag hoppar tillbaka i bingen i stället och läser min japanska roman. Och bryr mig noll och intet om vad som eventuellt kan ha hänt i världen under den natt jag sparade på elen.

Åt helvete!

2010-02-18T07:39:00.001+01:00

Jag hade inte tänkt bry mig om OS - och det gör jag inte heller. Men jag kan inte låta bli att fundera omkring mina "kollegors" härjningar i spalter och sändningar under spektaklet som pågår just nu. För det är som att dom regler som gäller alla oss journalister i alla andra sammanhang inte är applicerbara på sportjournalister. Tvärtom, i tider av OS och VM och andra pseudohändelser verkar det vara särskilt meriterande att odla chauvinism, partiskhet och ren dumhet. Kravet på ett objektivt rapporterande är obefintligt.

Om vi bortser från dom framgångar vi alla förväntas gå i spinn över - dom är tydligen inte så många - så handlar resten om bortförklaringar och ifrån-sig-skyllningar. Är det inte skit med vallan så är det nån jävel som slängt ut sina skidor precis mitt framför vår gullhöna. Eller också är störtloppsbacken förvandlad till puckelpist just när S:t Anja åker.

Är det ingen annan än jag som spyr på "rapporteringen"? Som tycker att sportmurvlar i allmänhet är ett intelligensbefriat och korkat släkte? Och som önskar både OS-helvetet och vinterditot just dit. Åt helvete!

Fast nu är det fasta

2010-02-17T09:34:00.003+01:00

Igår var det excess. Idag är det aska. Fastan är här. Avståendets tid inledd. Fast jag känner mig kluven till det där. Dels vet jag att vatten aldrig är så gott som när man är riktigt törstig. Dels är jag en allt-nu-människa, eftersom jag aldrig känner mig säker på att det kommer ett sen. Därför är det bäst att släcka törsten när tillfälle bjuds. Nästa gång kanske brunnen har sinat eller man själv ställt in betalningarna.

Fast visst kan avstående sublimera upplevelser. Det gäller både för kropp och för själ. Mat, dryck och kärlek. Allt kan förstärkas av avhållsamhet. Och det skulle kunna vara nåt sånt ideal som ligger bakom celibattanken. Om det nu inte vore för osundheten i att bekämpa sin natur. Att det är svårt att genomföra kyskheten rent praktiskt visar väl alla katolska kyrkans mäns sexuella övergrepp på barn.

Och som en äkta hedonist har jag svårt att rulla mig i askan. Samtidigt som det kan innebära en än större utlevelse bara man förmår härta ner sig ett litet tag. Och då blir det plötsligt möjligt att försvara? Eller?

Hur man än vänder rumpan pekar den åt andra hållet.

På söndag inleder jag dock min mediefasta som sker mitt i offentligheten. Ska avstå från radio- och tvnyheter är det sagt, vilket känns busenkelt. Dagstidningar är lite knepigare och surfning blir kännbart. Precis som det ska vara alltså.

Eftersom jag är den som bär in tidningarna om morronen får jag väl blunda en vecka framåt för att inte råka se ettornas braskande rubriker. Huruvida jag ska fuska genom att lösa dagskrysset på Svenskans kulturdels baksida har jag inte bestämt än. Det går ju att lägga den framför sig utan att se något av resten. Något auktoritssvar på huruvida det är okej eller icke har jag inte fått.

Surfandet däremot är en stor del av mitt jobb och för att kunna skriva dessa rader måste jag logga in. Visst kan jag undvika allt utom blogger.com, men risken finns ju att man slinter med tassen och skådar förbjudna frukter. Vilket alltså är aja-baja-förbjudet.

Men en vecka är en piss i en stor amerikansk flod. Egentligen inget att yvas över. Fast kul som experiment då vi medianer i gemen nog är rejäla missbrukare av medialt utbud. Och missbruk är aldrig särskilt attraktivt. Inte ens för en fullblodshedonist.

Kreativism

2010-02-16T14:16:00.004+01:00

Den kreativa utmattningen. Känslan efteråt. Den obetalbara. På sextiotalet, när detta var ett frigjort land, fanns det en cigarettreklam som hävdade: Det smakar bäst efteråt. Bilden visade ett naket par som utmattade återhämtade sig med ett bloss på ett rätt skrynkligt lakan. Ingen kunde missförstå budskapet.

Idag, i dessa nypryda tider där pixlar blivit de nya kroppsdelarna, kan man inte ta för givet att alla begriper. Men jämförelsen med välbehaget jag (som var med då) känner efter att ha satt punkt på en längre tids textande är inte helt fel.

Det händer att jag undrar varför jag inte blev vid min avtryckare och fortsatte avbilda verkligheten fotografiskt i stället för verbalt. Efter punktmarkeringen är sådana tankar oftast bedövade. Då är det som att det är värt den ynkliga identiteten av att vara en illitterat lus under sin livstid, bara för den enda lilla punktinsatsen då man sparat ner och pustat ut.

Inte för att det längre finns så mycket att spänna muskler över; tiden för självbespegling ses bäst i backspegeln. Nä, det handlar snarare om att det gick en gång till. Att jag fixade det. Behöver inte diska av middagen idag heller utan kan sluta ögonen i vetskap om att kretsloppet går vidare och nya prövningar väntar.

Alltför snart är välbehaget nämligen borta, framgången glömd. Och då sitter man där och glor in i sin dumma ruta igen. Lika tom som tömd. Och lika långt ifrån den där insikten man en gång trodde sig ha, att det smakar bäst efteråt.

Dagen efter en skitnatt

2010-02-15T10:27:00.004+01:00

Gaaaah!! Jag hatar skitnätter. Såna där som börjar med att jag vaknar kvart över elva och sen inte sover på hela natten. Som förliden - genomliden - natt. Varför vaknade jag redan kvart över elva? För att jag somnade redan halv tio kanske. Idiotiskt, men är man trött så är man. Och då behöver åtminstone jag sova.

Men nu sitter jag här och stirrar på tangentbordet och väntar på att mina fingrar ska dansa fram texten till en intervju för nästa nummer. Alla förutsättningar finns där: samtalet utskrivet, research gjord, upplägget genomtänkt. Det är bara det där mekaniska hamrandet som återstår. Men som hittills uteblivit.

Jag kan förstås skylla på min skitnatt. Att min hjärna inte är riktigt på utan bara skvimpar runt inne i sin skål. Fast det håller inte. Det är ett tillstånd som alltför mycket påminner om det normala numera. Och inte heller där finns nåt att skylla på.

Så det är väl bara att göra som jag och alla andra randare brukar säga att man ska göra: kavla upp ärmarna och transpirera. Och skriva, skriva, skriva.

Framtidens väg?

2010-02-14T09:54:00.001+01:00

Fick = det gavs mig, en bra idé om min framtida blogg. Med klar inspiration från Alex S skulle jag kunna fortsätta min livsresa under rubriken "Att vara Stella T:s farfar".

Vad tycks? Kunde det vara en framkomlig väg? Fördelen är ju att jag kan fortsätta ungefär som tidigare, men kanske tona ner den väntande avgrunden lite grann till förmån för den stora glädjen med Stella. Fast utan alltför mycket barnpjåsk förstås. Som jag tidigare konstaterat: det är ett under med barn och att de föds, men det är den naturliga vägen. Ingenting man kan begära att hela världen ska falla i trance över. Även om man själv gärna gör det.

Så vad säger ni?

Fredagsmys

2010-02-12T09:49:00.001+01:00

Det finns dom som tycker illa om OS. Och rent spontant måste jag erkänna att jag couldn't care less. Fast det finns också nåt tryggt över eländet. Nämligen att man kan smyga omkring ute i kulisserna medan resten av nationen sitter på scenen och gapar.

Har man inga förväntningar blir man aldrig besviken. Jag har alltid haft stora förväntningar på livet, men aldrig på svenska idrottsprestationer. Därför betyder det det noll och intet hur det går där borta i Kanada. Kul för dom som lyckas, synd om alla loosers. Det enda jag kan känna mig en aning avis på är, att dom verkar ha fått vår där. Snön smälter och det regnar i stället för att snöa.

Gott så. Här har den grå arméfilten lagts över oss igen och det är väl bara att försöka gilla läget. För snart dånar lavinerna ner över oss stackars människobarn igen och då gäller det att dra åt hjälmen.

I morron hoppas jag få möta Stellas blick. Sist sov hon som en stock och bevärdigade mig bara med en gäspning. Men sådan är ungdomen: ingen respekt för dom äldre.

I väntan på detta generationsmöte förbereder jag mig för helg och fredagsmys. Vilket är det nya partandet. Tacos framför TV:n och full fart mot.... ja just det: Vart är vi på väg?

Tillstånd

2010-02-11T10:06:00.002+01:00

Trött idag. Trött av. Trött på. Trots att jag är glad i själen och mycket förnöjd. Fast man kan vara trött i alla fall. Precis som man känner världssmärta, så kan man uppleva världströtthet. Vara less på en massa. Inte vilja sjunga med.

Det känns som att det är för många ord i omlopp. För mycket nyttjande. Ett överutnyttjande helt enkelt. Nio miljoner monologer mal på bara i detta land och det är omöjligt att dra ner volymen.

Så jag skulle egentligen vilja knipa igen. Pixla mig själv och ljuden jag gör. Men i stället sitter jag här och skriver en massa nya ord. Kanske är det bara i medvetande om att vi snart är framme vid målet: den 8 mars. Dagen Ä. Då jag ska tystna.

Å andra sidan har jag ju hotat med att fortsätta med mitt malande. Grotta ner mig i den förmultningsprocess vi kallar åldrandet. Som i sina bästa stunder brer ett barmhärtighetens täcke över tillvaron och i sina sämsta skakar om som ett knippe maracas på stereoider.

Men det är bara att bita ihop. Arbete väntar. Idéer ska omsättas i ord som ska bilda meningar som ska motivera min lön. Så håll i hatten. Färden går vidare.

Dagen efter

2010-02-10T08:52:00.003+01:00

Så kom då morgonen dagen efter. Den där då man omedelbart vet att allt är förändrat. Tidigare har jag mest erfarit den när någon dött. Men för första gången på ett kvarts sekel inföll den i morse med insikten av att någon fötts. Att vår lilla krets utökats. Och det var en vidunderlig känsla.

Jag har bestämt att jag inte vill vara den där jobbiga farfarstypen. Ni vet han som ständigt pratar på om sitt barnbarn och hur fantastisk hon är. Som alltid har videokameran beredd i näven och inte kan bilda en fullständig mening utan vokala utrop av för-/beundran. Fast det säger jag nu, innan jag mött Stella första gången. Vilket sker i kväll. Så möjligen är allt annorlunda i morron igen efter det mötet.

Samtidigt handlar det ju om den naturliga vägen. Den som livet förväntas följa. Släkten följa släktens gång etcetera. Vi föds och vi föder. Och efter flera dödar de senaste åren känns det som en skön omväxling; livet regerar. Åtminstone just nu.

Så även om det snöar idag igen noterade jag att himlen började ljusna redan vid sju vilket är ett tecken på återfödande. Vilket förstås passar som hand i handske med nyfödande. Nu stundar strax den årstid vi svage kallar vår.

Kommentarer

2010-02-09T19:17:00.001+01:00

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men jag har kopplat på kommentarsmöjligheten på den här bloggen igen. Så tyck gärna till längst ner!

En stjärna är född!

2010-02-09T10:46:00.001+01:00

Så var hon då här, lilla Stella. Och jag har hört hennes röst på telefon. Stark och bestämd, precis som farfar (skulle vilja vara). Det var faktiskt en alldeles svindlande känsla. Påminnande om den när Stellas far föddes men ändå annorlunda. Då var jag inte trettio fyllda och med stor del av livet framför mig. Nu fyller jag det dubbla och har lejonparten bakom mig. Så är det bara.

Därför känns det så extra viktigt att suga på vartenda ögonblick som återstår. Att inte rata något utan omfamna tiden: varje dag, timme, minut och sekund. Dom rinner iväg och kommer inte tillbaka.

Det må väl förlåtas en gammal romantiker att bli lite sentimental en sån här dag. Särskilt mot bakgrund av att fjolåret bjöd på en sån oväntat dramatisk resa som dock accentuerade livsviljan och kraften att fortsätta.

Nu ska jag koka mig en kanna hett te, spetsa med honung och försöka jaga bort förkylningen som hoppade på mig i helgen. För jag vill givetvis så snart som möjligt se och hålla i min lilla stjärna. Mitt alldeles första barnbarn!

Svindlande verklighet

2010-02-08T09:48:00.003+01:00

Lite svårt med koncentrationen idag. Bara fem minuter mellan värkarna nu. Snart blir jag farfar och har en alldeles färsk identitet att tackla. Jag, som har så svårt med min gamla.

Fast det är vad livet handlar om: att leva upp till alla nya roller och personas som man skapar eller som uppstår under resans gång. Nu har jag genomlevt sjuklingens, hjärtpatientens, och är på väg in i sextioåringens. Så varför inte då också drämma sta med farfarsrollen? Jag är inte som en pojke fast farfar snart jag är, men jag är oerhört lycklig över att få uppleva det här.

Det är en svindlande tanke att det ligger ett litet nytt liv där inne som kämpar för att komma ut till oss andra och kräva sin rättmätiga plats här ivärlden. Ett alldeles eget nytt, liv som är oprövat och som inte känner någon annan än sin mor än. Som är en genetisk del av mig(!) och som utgör en vidare länk in i framtiden.

Självklarheter säger en del. Under, hävdar jag. Det största undret i existensen. Så stort att tanken bara svindlar och jag känner för att skicka alla ord ut i universum.

Funderingar om ett eftermäle

2010-02-05T10:49:00.002+01:00

Mellan 1985 och 1988 jobbade jag som bildredaktör på Tidningarnas Telegrambyrås bildbyrå TT-Bild. Det var en ung och hungrig avdelning på TT som försökte sig på att konkurrera med giganter som Pressens Bild och Reportagebild. I efterhand kan man konstatera att utgången var given: TT-Bild blev uppköpt av Pressens som numera heter Scanpix. Så kan det gå - och det gör det också allt som oftast.

Vi var ett litet gäng som satt högst upp under taket i tegelborgen på Kungsholms torg och en av oss var Stieg Larsson. Han var TT:s nyhetsgrafiker och eftersom detta var för länge sen var gnuggisar, Letraset och tuschpennan hans redskap. Så fort något av nyhetsvärde inträffade försökte vi komma på hur det skulle kunna illustreras: foto och/eller grafik. Ofta blev det bäggedera.

Stieg, eller Stickan som vi kallade honom, finns inte längre med oss. Han dog av en massiv hjärtinfarkt för drygt fem år sen. Precis när han stod inför sitt genombrott som deckarförfattare. Ja, alla vet förstås precis hur det gått och vad som hänt sen dess.

Jag kände aldrig Stickan utanför jobbet. Vi hade kul ihop på arbetstid vid våra respektive skrivbord och det var förstås en förmån att få jobba tillsammans med honom. Både i en grå vardag och när de riktigt stora grejorna slog till. Som Palmemordet eller rymdfärjan Challengers explosion som vi såg på direktsänt CNN 73 sekunder efter start.

Det känns rätt märkligt att Stickans bild numera möter vart helst i världen jag kommer. I en liten bokhandel på Sicilien för två år sen och i de stora bokvaruhusen på Fifth Avenue i New York. Att han är en av världens mest sålda, kända och uppskattade författare. Samtidigt är det förstås kul att det gått så bra. Skitkul! Men det är inte kul att så många känner sig kallade att skriva absurditeter om honom. Som Anders Hellbergs artikel i DN, (10-01-26) där han hävdar att Stickan inte kunde skriva utan att han brukade be Hellberg om hjälp på nätterna med formuleringarna.

Mina minnen av Anders Hellbergs insatser för oss på TT-Bild är mest som ett irritations- och störningsmoment. Han hade en sällsynt förmåga att dyka upp vid fel tillfällen och saknade all fingertoppskänsla för hur bilder skulle kunna samverka för att förstärka de nyheter som printrarna distribuerade. Att Stickan skulle sökt hans hjälp är förstås möjligt. Men det känns mest som en synnerligen bisarr tanke. Och att Stickan skulle varit oförmögen att själv skriva sina böcker femton år senare är snarast en grov förolämpning.

Halvtomt eller halvfullt?

2010-02-05T08:58:00.003+01:00

Ibland är man tom. Eller tömd. Och då tycker jag det är helt logiskt att hålla klaffen. Fast det får man knappast göra. För man förväntas ständigt vara uppkopplad och pratsam. Så när jag nu dessutom anslutit mig till den fågelflock som sitter i vinterrönnen och twittrar känns det extra allvarligt att inte ha nåt att säga.

Nu invänder säkert nån humorist att just det har jag ju bevisat i snart ett år. Att inte ha nåt att säga, menar jag. Mot Ättestupan ligger ju kvar som ett levande bevis så det är bara att klicka sig tillbaka för att konstatera fakta. Fast där måste jag nog inlägga en (partisk) protest. Jag gjorde nämligen just det, klickade mig tillbaka, och fann att minnet sjunker snabbare än en gråsten när man är nästan 60.

Jag ska nämligen skriva om det där med livets gräns mot bakgrund av min operation och ville försöka få fatt i vilka känslor som behärskade mig under dom där ganska dramatiska veckorna. Och dom fanns där, nedtecknade i dagsform på den här bloggen. Så det kanske inte är så tokigt att dagboka i alla fall. Kanske är det inte lika tomt som man tror. Inte alltid i alla fall.

Dagens colorit

2010-02-03T09:46:00.003+01:00

Som att tassa över nattgammal is känns det att börja jobba på allvar igen. Att ta tag i researchen för en intervju till exempel. Vad ska jag säga? Fråga? Prata om? Ringrosten står mig långt upp över öronen och jag funderar över varför just jag? Men så var det första gångerna också och allt här i livet har en första gång. Sen blir det risk för rutin.

Så det är väl bara att kasta sig ut över stupet. Greppa byxlinningen, dra åt svångremmen och hoppa. Och jag tror inte att mitt offer idag är särkilt farligt. Åtminstone inte för mig.

Att spela på rutinens brant är annars inget vidare för kreativiteten. Man ska ständigt utmana sig själv och bryta ny jungfruelig mark. Annars fastnar man lätt i det förgågna och får svårt att upprätthålla intresset för livet. Både i allmänhet och i synnerhet.

Och det finns så mycket att vara nyfiken på. Allting egentligen. För ingenting vet man och överraskningar väntar bakom varenda stam. Särskilt i den skog man tror sig hitta bäst i. Där kan de raraste saker växa och det behövs ingen skogsbrand för att väcka sedan länge slumrande frön. Det är bara pilla lite och sen vänta på att få se skottet kika upp.

Idag såg jag färggranna vippor utanför en blomsterhandel i Vasastan. Organge, blått, gult, grönt, rött. Så chickt! Och vårlovande. Det får bli mina färger för dagen. Och i kväll kommer katten.

Ska're va' så här?

2010-02-02T08:35:00.005+01:00

Ibland slår det mig: Det är så här det ser ut. Livet. Verkligheten. Merparten är redan över och det som är kvar ligger utstakat som en snitslad tipspromenad på Stadsberget en söndagsförmiddag på åttiotalet i Strängnäs. Ristat i sten, förutsatt och förutsägbart som en svensktoppslista.

En dryg månad kvar till 60. SEXTIO! Smaka på det, ni! Fem år av aktivt arbetsliv, sen folkpension. Rabatt på bussen och bio men inte så mycket mer. Är det nån som kommer att vilja ha mig då? Nån frivillig?

Dom brukar säga så, dom gamla: Vart tog livet vägen? Jag vet att jag är gammal på utsidan men inuti känner jag mig precis lika ung som förr. Fast det är inte sant. Jag känner mig allt oftare lika gammal där inne som här ute. Upplever mig som grinig och grumpy. Kommer på mig med att sitta och sura över sånt som stör mig. Folks mobilprat. Gnället. Alla orealistiska krav. Och så inser jag att jag är precis likadan själv. En gammal sur gubbe!

Det håller inte, men jag skyller på vädret och årstiden. Fast det håller ju inte heller. För vi lever hela tiden. Också när det är kallt, halt och djävligt. Man kan inte bara sortera ut dagar, veckor och månader för att vintern hemsöker oss. Det är ju som att klippa bort bitar av ett liv som ändå är alldeles för kort och går på tok för snabbt.

Så man får slänga syran över bord och lista allt det glada och positiva i stället. Som att jag får vara kattvakt en dryg vecka från onsdag. Eller att jag blir farfar inom två veckor om allt går som det ska.

Farfar, det låter allt rätt uråldrigt, eller hur? Som nåt långskäggigt från Bullerbyn. Fast det är väl bara att hacka i sig det: Efter Ättestupan väntar Astrid Lindgren-land. Vimmerby, here I come!

Mellan snöbyarna

2010-02-01T10:08:00.002+01:00

Jag vet att man inte ska gnälla. Man ska tänka positivt. Se ljust in i tillvarons mörkaste vrår. Blicka välvilligt ut över vindompiskad stäpp, hur pinad den än är. Men det är svårt. Mycket svårt. Och jag är osäker på om jag verkligen klarar det.

För vinterälskare är det väl svårt att inse allvaret. Tro på det. Dom gillar ju faktiskt det här. Mår till och med bra av det. Men det gör inte jag. Jag är gjord för värmen. Tillverkad på plussidan utanför skuggan.

När andra pustar, lägger is i pannan och drar upp ac:n, då lägger jag mig gärna i solen en stund till. Jag tycker till och med ofta att det är för kallt att hoppa i havet och ligger därför kvar i stolen en extra timme. Enda svalka jag köper är en sval drink.

Jag mår bäst i ljumma sommarkvällen och anser heta svartnätter lika sensuella som den första glödande förälskelsen. Sett i det ljuset inser både den döve och den blinde att jag befinner mig på alldeles fel plats i tillvaron.

Men så flytta då! säger du. Dra till ett ställe där solen alltid skiner och lapa i dig den som en sömnig katt.

Det kanske kommer. Jag vet inte. Men jag vet att jag älskar den svenska sommarens ljus och eventuella värme. Den vill jag inte missa. Så man får väl försöka ta det onda för att få det goda. Uthärda och överleva helvetet i hopp om att åtminstone nå skärselden. Och vara tacksam över att det åtminstone just nu inte snöar.

Rent otroooligt!

2010-01-29T12:57:00.004+01:00

Plötsligt slår det mig: jag lever. Det är inte alla människor som kan säga det. Faktum är att dom flesta är döda. Eller inte födda än. Men jag tillhör alltså fortfarande dom levandes skara. Vilket höstens händelser skänker mig perspektiv på som jag till fullo inte lyckats ta till mig.

Livet blir som man lägger ut det. En rad som fogas till en rad. Som skenorna till ett Märklintåg. Och i bästa fall löper ett tågset säkert och tryggt fram där uppe på rälerna utan att spåra ur.

Jag ser Thoraxhuset varje dag när jag passerar med bussen och jag försöker minnas mina känslor. Dels när jag sövdes ner, dels när jag vaknade upp. Det går hjälpligt. Men när jag vill lysa upp timmarna däremellan är det kolsvart. Det är en filmremsa som klippts bort och slängts. Som jag aldrig kommer att se eller återse.

Likadant under svimningen i Solna centum. Svart. Kol. Svart. Bortskuret och bortslängt.

Så var befinner man sig när sånt händer? Var är det som kallas JAG då strömmen är bruten och kretsarna avslagna? Existerar JAG över huvudtaget?

Rent medicinskt var jag död i ungefär 45 minuter under min operation eftersom jag var kopplad till en hjärtlungmaskin. Utan den skulle det varit finito. Alla tillvarons tofflor hade varit parkerade för gott. Vetskapen ger perspektiv på vad liv och död egentligen innebär.

För visst var jag död? Visst vet jag!

Inte fanns där ett endaste uns av medvetande då. Epikuréerna hävdar att själen dör när kroppen dör. Det läste jag härom kvällen hos Dante och omfattas man av den uppfattningen så hamnar man i helvetet, enligt författaren.

Jag fann nyutgåvan av Den gudomliga komedin i min bokhylla och fick bara en sån obändig lust att ge mig på den. Den är varken svårtuggad eller jobbigt på något vis. Tvärtom är det som att läsa en modern svensk nyckelroman där författaren namnger, hånar och pucklar på kollegor och ovänner på parnassen. Oförskämt underhållande alltså.

Att vara epikuré anses - i katolska kretsar åtminstone - vara nära besläktat med hedonismen som jag skrivit om tidigare. Man är en bejakare av det utsvävande livet och en förnekare av såväl en straffande som belönande gud. Inte särskilt konstigt att Dante, som den gode katolik han var, placerade filosofen Epikuros i sjätte kretsen.

Men jag tror han hade rätt, Epikuros. Livet omfattar både kroppen och själen och den ena är den andras förutsättning och bägge måste dom leva. Därför blir det total mörkläggning när säkringen går. Döden är komplett och omfattar alla aspekter av att vara människa.

Det där kan förstås kännas jobbigt ibland. För vem vill inte få hoppas på en fortsättning?

Ingenting hindrar mig från att göra det. Men för att riktigt förmå ta ut svängarna tycker jag ändå det är bäst att ta för sig och smaka på alla sorter som bjuds. Och i det perspektivet är det alldeles fantastiskt att ha ett före och ett efter att relatera till. Ett pre-svart och ett post-svart alltså.

Vårt behov av tröst må vara oändligt. Samtidigt är vi bara människor, bortförklaringarnas okrönta champions. Att leva med den vetskapen gör tillvaron spännande. Och alldeles otrooolig.

Det viktiga

2010-01-28T13:32:00.003+01:00

Ju äldre jag blir desto mer värdesätter jag vissa saker. Samtidigt skiter jag totalt i andra. Viktigast av allt är hälsan. Så när jag varit hos doktor P och fått beröm för mina provresultat skiner jag som solen. Och även om snöyran höll på att hindra mig från att alls komma dit idag, så tinade jag upp alldeles hel och hållen efteråt. Allt såg så bra ut, försäkrade hon mig.

Att bilen går igenom besiktningen, att mina barn och deras kära mår bra och att jag lyckas betala räkningarna även denna månad, är också sånt som fyller mig med välbehag. Liksom en mättad Amarone i högfotat glas.

Däremot struntar jag högaktningsfullt i stress, prestige och karriär. Och jag skrattar lika gott åt mig själv och mina tillkortakommanden som åt dom andras. Ja, kanske mer, för andra är ibland så allvarliga att jag nästan blir lite melankolisk till sinnes. Vilket befrämjar humorn.

Det kallas för livserfarenhet. Mognad. Och det kommer med åldern. Av att år läggs till år, javisst. Men också av att man lär sig koderna under resans gång. Njutningens koder. Att leva sitt liv för stunden, inte för den osäkra framtiden. Och att koncentrera sig på allt som är viktigt. Vad det sen är? Ja, det är upp till var och en att bestämma.

Inför stormen

2010-01-27T09:22:00.002+01:00

Man varnar oss. Sprider goda råd som: Håll er inne! Rekommenderar yllekalsingar och bunkring. Och varför? Jo, för att det är vinter. En helt normal, vanlig årstid på dessa breddgrader. En sån som vi i klimatyrseln tydligen glömt existerar. Med snö, minusgrader och hårda vindar då och då.

Märkligt. Hur kan det komma sig att vårt kollektiva minne är så kort? Eller är det bara mediefajten om nya rubriker som får oss att tro att så är fallet? För inte kan väl folk utanför tullarna, dom som är bofasta norr om Stallmästargården eller söder om IKEA vid Kungens kurva vara omedvetna om att vårt klimat är arktiskt. Kallt, mörkt och djävligt alltså. Det är nog bara vi i innerstan med varma krogar i varje kvarter som lever i den illusionen.

I alla sammanhang när något med hög livskvalitét ska visas upp och marknadsföras så är det sol,värme och kortärmat som gäller. Medan verkligheten bjuder på mörker, fukt och kyla. Vi lär vara det land i världen som konsumerar mest fritidsprylar för sommarbruk i förhållande till vårt geografiska läge. Studsmattor, swimmingpooler, solstolar, boulespel, trädgårdsmöbler etc etc.

Och nu står dom där ute i trädgårdarna, sommarprylarna. Översnöade. Medan ungarna spelar hockey på isen på poolen och gör snöänglar i studsmattorna.

Så ner med luvan över öronen och på med kalasbyxorna. För nu drar det ihop sig igen! Kaos väntar och det gör oss alla så gott, så gott.

Gå i kloster?

2010-01-26T12:48:00.001+01:00

Så ska jag försöka sammanfatta - eller åtminstone beskriva - mitt tillstånd under de senaste månaderna i en text för Amos påsknummer. Svårt? Visst. Omöjligt? Njae. Fast det gnager sig in under skinnet på mig. För det handlar inte om en bloggtext utan förväntas nog vara lite mer penetrerande. Tror jag i alla fall.

Tidningen kommer alltså till påsk då liv och död samverkar och möts som aldrig annars. Döden som livets förutsättning och vice versa blir så mycket tydligare då än annars. Och att ljuset återvänder och jagar undan det vidriga mörkret intensifierar bara den känslan.

Jag har som bekant funderat över framtiden för Mot Ättestupan och jag tycker nog det känns lite knepigt att fortsätta framåt enligt samma koncept. Fast det finns ju ingenting som hindrar mig från att skriva och reflektera över annat som tilldrar sig under den fortsatta färden - efter själva fallet utför branten alltså. Och det stämmer ju för övrigt med påsktemat: Uppståndelsen. Att överleva. Att leva över alla odds. Att traska vidare. Och det är också vad de senaste månaderna handlat om.

Aldrig trodde jag att jag skulle balansera så nära kanten till avgrunden som under 2009. Hur jag nu kunde vara så aningslös. För det vet ju alla att postludiumet kan intonera precis när som helst. Att det icke ges några förvarningar, inga annonser eller stolta deklarationer. Nix, det är bara ett snabbt scenbyte och så drar spelet vidare. Minus en roll i listan.

Fast det var alltså inte riktigt dags att gå i kloster för min del än. Och det är jag givetvis glad över. Så det kanske finns saker att fundera på framöver, även bloggledes? Jag har fått några stöttande mejl -TACK! - som ber mig fortsätta och det kanske jag gör. Åtminstone tills klostret kallar i alla fall.

Och sen då?

2010-01-25T09:42:00.003+01:00

Med två arbetsveckor fullbordade går jag nu in i den tredje. Och allt är precis som förr. Förutom ärren på min kropp och medvetandet om att om en dryg månad är jag framme. Vid ättestupan. Målet? Nja, snarare en hållplats kanske.

För vad händer sen? Det här bloggandet var bara tänkt att hålla på under ett år: det sista på femtiotalet. Sen skulle det vara över. Nåt annat kanske får ta vid. Men vad?

Jag vet inte ens om jag ska fortsätta. Fast jag måste medge att det blivit en rätt trevlig vana att prata av mig en stund. Både med mig själv och med dig. Så kanske fortsätter jag med det. Men under vilken form?

Ideéer och tankar i den vägen mottages tacksamt. Fast eftersom jag inte har någon kommentarfunktion här så får man mejla mig: goran.tonstrom@gmail.com

Jag ser fram mot intressanta uppslag och idéer. Så SHOOT!

Värkningslös

2010-01-22T10:49:00.002+01:00

Idag vaknade jag utan värk. Och igår kväll somnade jag värkfri. Anar ni hur det känns? Vet någon vilken outsäglig lättnad det är att släppa på spänningen och bara våga vara? Det känns som om det är eoner sen sist men det är inte ens två månader.

Min ex-kiropraktor gjorde ett imponerande jobb igår. Han bearbetade mina entrecoter med fasta tummar medan jag kved och vred mig. Men det gjorde nytta. Redan när jag reste mig från behandlingsbänken kände jag mig annorlunda. Något hade släppt. Något hade lättat.

Inte för att jag rör mig med någon större grace. Glider pantersmidigt genom tillvaron. Men jag förmår gå utan att det ser ut som om jag gjort på mig. Och jag törs till och med sträcka mig efter klockan på nattduksbordet och behöver inte längre falla på knä för att plocka upp den.

Och nu är det fredag och då är det helg. Vilket betyder möjlighet till gående i Hagaparken. Trots is, snö och modd. Dessutom är januari snart historia och i mars blir det ljusare om mornarna. Kan framtiden se bättre ut?

Vad skulle bevisas?

2010-01-21T10:14:00.004+01:00

Tålamod. Mod att tåla. Ord betyder sånt som man inte alltid reflekterar över. För man bara säger dom, slänger ur sig dom, utan att ägna dom en tanke. Fast mod att tåla är egentligen värda tankar. Bra tankar. Att det krävs mod att stå ut till exempel. Att inte kasta in handdukar eller placera ut tofflor här och där. Att leva på kort sagt.

För livet rasar så lätt ner i en grop. Marken skälver till och så börjar allt om. Hoppet och glädjen får en snyting och man hukar utmattad, tillbaka på ruta ett.

Jag är så hjärtinnerligen trött på sjukdom och vård. Känner för att spy bara vid blotta åsynen av en vit rock eller landstingslogga. Vill inte va me' i laget längre utan lira solo på nån solig paradisö där ingen kan bli sjuk och där döden på sin höjd är en intressant teori.

Alla goda tankar dock till min kiropraktor. Även om han nu sviker och drar utomlands för att vidareutbilda sig. Hans tummar var formade av sten idag när de knådade mina muskler, rätt obarmhärtigt. Så ont, ont - men så gott.

Å andra sidan finns det nån sorts impulser som reglerar hjärtslagen, pumpförmågan. Dom går att se och mäta med EKG. Dom har ett namn fast det är så komplicerat att det kommer jag inte ihåg.

Tre impulser ska det vara normalt sett. Jag har tydligen en som funkar. Det är inte farligt men i sådana lägen brukar man operera in en pacemaker, förklarade expertdoktorn igår. Annars kan man tuppa av, svimma och få åka ambulans. Nämligen.

Jag kände ett enda stort, obstinat NEJ! Jag vill inte! NEJ! NEJ! NEJ!

Och under över alla under: Näe, då gör vi inte det då.

Det är väl det som är patientmakt! Kunden har alltid rätt! Så tills vidare fortsätter projekt blodsockerfall vara förklaring till min avtuppning i Solna centrum den 28 november. Tills annat bevisas alltså.

Och jag knaprar vidare på alla mina piller och blir bättre och bättre för varje morgondag som randas. Vilket väl antagligen var det som skulle bevisas.

Lika lika

2010-01-20T09:32:00.003+01:00

Vi är inne i enformighetens tidevarv. Slutet av januari och inget hopp i sikte på månader. Och det enda SMHI lovar är mer snö och kallare vindar. Så det gäller att lysa själv och försöka skapa värme omkring sig. Vilket förstås inte är så lätt när det ständigt snöar och blåser kallare. Både ute och inne.

Fast man kan alltid ge sig själv lite fantasifulla föreställningar. Låtsas att man är nån annan nån annnastans. Hos den där entusiastiska farbrorn i Solens mat till exempel. Så i kväll lagar jag Risotto al fungi. Flera påsar torkad Karl-Johan finns kvar från sommarens upplagring på Sardinien. Och man kan spela Eros Ramazzotti eller Gianna Nannini och dricka Amarone till för att göra illusionen fullkomlig.

Det låter nästan som om också slutet av januari går att uthärda med en bit god ost och en smula fantasi.

Nya erfarenheter

2010-01-19T09:38:00.005+01:00

Så vet man då. Jag har gjort det och därmed lagt ännu en livserfarenhet till alla övriga. En magnetkameraundersökning nämligen. Där huvudet åker in i en jättelik trumma; ungefär som en tvättmaskin på stereoider. Och därinne låter det precis som om den centrifugerar medan den jobbar. Fast i discotakt.

Resultatet, färgglada bilder av min hjärna, kunde beskådas på en plattskärm ute i kontrollrummet, men jag fick inget veta om tillståndet. Det kommer senare. Fast själva undersökningen var sövande. Så det fanns liksom inte mycket annat att göra än att stänga av alla sinnen och knoppa in ett slag.

Nu återstår i stort sett bara ryggen att undersöka men den har hittills ingen varit intresserad av. För det är väl så att olika åkommor har olika status. Ett hjärta eller en hjärna närmar sig tio poäng. En knäckt rygg däremot ligger lågt på skalan. Betraktas närmast som simulantåkomma. Inget att hysta in nobelpris för.

Men att ha konstant värk, mycket eller mera, tär på krafterna. Och man kan faktiskt inte knapra smärtstillande dag ut och dag in. Så den som verkligen vill göra en instas för mänskligheten och därmed samhället borde djupdyka i dom vanligaste åkommorna som folk söker för. Det kanske inte alls är så att de är psykosomatiska utan högst verkliga. De kanske dessutom är möjliga att fixa till om man bara bestämmer sig för att försöka.

I det sammanhanget måste jag berätta om min personliga handläggare på Försäkringskassan. F-kassan är ju en av de största slagpåsarna i medierna sen månader tillbaka. Själva helvetets filial på jorden, och kanske med viss rätt i enskilda fall. Även om mina erfarenheter är dom diametralt motsatta. Precis som med den offentliga vården är jag mäkta imponerad.

Nyss ringde Anna-Carin, som jag har haft kontakt med under hela min sjukdomstid, för att höra hur det var med mig. Hade min rygg blivit bättre, hade jag fortfarande lika ont?

Jodå, jag är igång och jobbar sen en dryg vecka, svarade jag. Hon gratulerade mig och önskade mig lycka till framöver. Och det kändes så äkta och med värme.

Jag tror att personer som Anna-Carin gör skillnad. De är varma och positiva, inte för att skylta med det utan för att de faktiskt är sådana. För att det gör deras tillvaro bättre och därmed också deras klienters eller vad det nu heter på nysvenska.

Det finns faktiskt en massa mänsklig värme där ute, utanför medievärldens polariserade offerjakt. Folk som jobbar utan att bli uppmärksammade, med att göra livet drägligare för andra. Inom vården, inom skolan, inom kyrkan.

Ja, kanske finns det till och med en och annan inom medievärlden?

Mera vårdsväng

2010-01-18T09:17:00.003+01:00

Dags att göra vad många brukar rekommenderas: att undersöka skallen. För dom ger sig inte. Har man en gång fastnat i vårdklorna så sitter man där. Kuvert med Karolinskas blåa logga på droppar in med jämna mellanrum och nya tider och undersökningar radas upp.

Magnetkameraröntgen är det alltså idag. Riktigt varför vet jag inte men jag tror det beror på att jag tuppade av. Dom vill väl se att inte hjärnan är lika igenkläggad som hjärtat var. EEG- vs. EKG-gängen liksom. Vem vinner?

För där finns ett riktigt territorialtänkande inom vården, så mycket har jag förstått. Här sysslar vi med hjärtan! Ryggen får du ta nån annastans. Det var budskapet på Thorax efter min Solna-centrum-dipp i november. Att någon annan än min husläkare skulle bry sig om hela mig känns som en utopisk tanke.

Men jag ska inte gnälla. Så länge dom är så bra på sina respektive områden som dom är så är vi i goda händer som patienter. Det är bara det att jag vill återgå till mitt tidigare civilstånd som icke-patient. Jag tycker mig ha gjort mitt på patientfronten för åratal framåt. Fast det är kanske bara att acceptera när man hunnit så här långt på vägen mot ättestupan, att man får beställa nya visitkort med titeln proffspatient på?

Julslut

2010-01-16T14:41:00.001+01:00

Så har då granen inlett sin förvandling till kompost. Fast den kommer att leva kvar i medvetandet länge än eftersom halva ligger kvar i kofferten på bilen i form av omfattande barrhögar. Jag har som vanligt kunnat konstatera att allt har sin tid - även julen. Nu ligger stakar och kulor förpackade i sina lådor igen och jag sitter ute på balkongen och ylar efter vår, värme och ljus.

För vargen inom mig vill värme och njutning. Söker omfamningen i flocken och morrar mot utanförskapet som det här förbannade björnriket trycker ner över mina axlar. Kylan, svärtan och ensamheten är tillvarons treenighet här uppe vid polcirkeln medan dom nere i Barcelona njuter ett glas rött tillsammans vid ett bord utefter stranden.

Inte konstigt att det brister ibland. Att huden öppnar självsprickor som svider och värker ända in i hjärteroten. Att blodet isar sig medan sagan om vår överlevnad ständigt måste berättas för att bli reell.

Än är det ett tag kvar innan det spröda spelet från islossningen spelar i natten. Men i och med att julen är utslängd är ändå en process inledd som till sist ska mynna ut i sommarnattens längtan och puls. Innan cykeln rullar vidare och ljuset åter tonas ner mot natt. Och jul.

Äntligen morron

2010-01-15T09:37:00.003+01:00

Efter en natt av värk och sömnlöshet är den gråaste morron en välsignelse. Äntligen får man trassla sig ur sina ihopsnurrade lakan, låta hett vatten piska skinnet rött i duschen och försjunka i musik under lurar på bussen.

Det är då faan att det ska vara så svårt att bli av med sin smärta. Varenda gång som det börjar kännas lite bättre så kanar jag tillbaka och ryggen blir till ett veritabelt helvete. Det är som att jag ska ha en knäpp på nosen för att inte bli övermodig eller kaxig. För att inte ta nåt för givet och tro att jag har nåt att säga till om i tillfrisknandeprocessen.

Och i takt med att ryggen smärtar så blir bröstet allt ömmare. Det beror väl på att jag tvingas använda armmuskler och axlar på ett sätt som inte riktigt var meningen. Dom skulle ju vila så mycket som möjligt men nu har dom fått jobba mer än normalt.

Fast nu stundar helg och jag har klarat av min första arbetsvecka. Gott så, nu tar vi det från detta. Eller som den store filosofen Björn Borg brukade säga: Vi spelar en boll i taget. Inte hela matchen på en gång. Nya bollar!

Allt! Nu!

2010-01-14T10:00:00.004+01:00

Hedonism är filosofin som sätter njutning främst som människans mål. Och det är inte särskilt svårt att hålla med om det. Vem vill inte hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig? Speciellt inte när mörkret ligger kompakt och kylan djupfryser både land och folk, bär och björn.

Men det finns många som säger emot. Många som anser att skuld och botgörelse är vårt sanna väsen där vi måste avstå och självpiska oss för att uppnå människovärde. Och snart infaller alla botgörares egen högtid: Fastan.

Visst kan man förhöja njutning genom att avstå. Låt bli nio gånger så smakar den tionde desto mera fågel. Men motivet blir ju ändå att avstå för att må bra i slutändan. Att få njuta alltså. Så därför är väl även den dystraste dystopiker i grunden en längtare efter något gott och mysigt. Men med aska i pannan och moln i blick.

På sextiotalet kom det till många slagord, inte minst under det turbulenta 68. Min favorit är "Allt! Nu!" Både en uppmaning och en önskan som undergångskramarna knappast nålar upp på sina anslagstavlor. För antingen man tror på en bättre värld genom att ingen har det särskilt bra eller ett paradis hinsides denna, så är det givetvis ytterst utmanande att kräva största möjliga lycka och välgång omedelbart.

Fast tänk om det gäller alla. Även självspäkarna.

För inte är väl vi - ja jag räknar mig till hedonisternas muntra skara - så själviska att vi inte bjuder in alla till festen? Allt Nu! betyder förstås Alla! Nu! Kom! Sätt er till bords! Ta för er av alla rätterna!

Men om dom inte vill då? Om dom inte mår bra om dom inte får må dåligt?

Tja, världen är fri och vi väljer våra liv. Så det är väl bara att fortsätta på den bana som känns bäst. Avstår man hellre från det som jag anser vara det goda så är det resandets ensak. Föredrar man Fanta före Amarone är det helt okej. Osaltat råris före en krämig hummersås? Självklart! Celibat före vällustigt rullande i halmen? Sure. Var och en bestämmer sin väg.

Men jag tycker mig märka att avståndstagarna gärna vill ha sällskap i sina öststatsgröna vänthallar. Vill ha support för att få färgmärka världen i grått framför mustiga pasteller. Antingen det sen gäller klimat, köttkonsumtion, genusperspektiv eller något annat. Det verkar inte räcka med ens insikt. Alla måste vara med på filten. Och det är då som jag hoppar av.

Då jag börjar vifta med hedonismens kristallglittrande flaggspel och tänder dess regnbågsskimrande ljuskronor. Sjunger högt och spelar ogenerat. Frossar medan andra håller igen. Skrattar då andra gråter eller förbannar.

Att man sen försjunker i pessimism ibland och vanmakt, förtvivlan och ilska är en helt annan sak. Man är ju bara människa. Inkonsekvent och motsägelsefull, svår att hålla på banan. Men ändå med en obändig läntan efter liv och njutning. Allt! Nu! som sagt. Särskilt Nu!

Smärtsamt

2010-01-13T08:48:00.004+01:00

Man lever inuti sina lägen. Glad - lessen. Dum - snäll. Kåt - blasé. Mätt - hungrig. Smärtfri - nersmärtad. Ontet som hela tiden finns där men som rör sig utefter en kurva. Lite ont, ondare, skitont.

Så när blir smärtan en vana?

Jag har haft anledning att fundera över det det senaste halvåret. Man sa mig att jag inte fick ha ont efter hjärtoperationen eftersom det bromsade upp läkningen. Och det stämmer säkert. Fast det gör faktiskt ont att såga upp sitt bröst. Därför pumpade man morfin in i kroppen på mig tills jag sa stopp.

Att stå på nosen på ett stengolv, falla handlöst, utlöser också smärta. I ryggen i mitt fall. Ondare på baksidan än på framsidan. Om bröstet var ett tryck så var ryggen ett högtryck.

Och boten? Smärtstillande.

Lättmorfin och Alvedon. Jag har käkat mer Alvedon än bröd den senaste månaden. Skulle jag följa receptet petade jag i mig åtta om dan. Nu följer jag min egen kurva så det blir två till fyra.

Men så kan man ju inte leva i längden. Livet som pillerkonsument känns inget lockande. Ändå ska man ju inte ha ont.

Så man vänjer sig. Accepterar en viss nivå av smärta som normal. Och glömmer till sist bort det helt smärtfria tillståndet.

Jag undrar hur många människor som lever med smärta. En majoritet? Inte omöjligt. För man lär sig att inte känna efter. Lägger upp det hela på en annan hyllnivå. Låter det ligga där tills det är dags för nästa uppgradering.

Men det är väl det som är livet? Smärtan ger oss erfarenhet och mognad. Inre såväl som yttre smärta. Weltsmertz såväl som skoskav. Den blir en del av levandet, en bit verklighet det bara är att acceptera. Vad än vården hävdar.

Det är bara så att den skaver medan den pågår. Bromsar in spontaniteten. Brer tungsinne över lättsinnet. Och sånt smärtar också.

Surgubbe

2010-01-12T09:17:00.004+01:00

Man vet att man är tillbaka när budskapen bombarderar en. Redan innan jag kommer till jobbet har jag fått fler bild- och synintryck till livs än vad morfar fick under hela sitt åttioåriga liv. Idag frågade man mig på busshållplatsen om en deg kan ersätta min terapeut. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Kan din terapeut ersätta en deg? I så fall så är du kannibal.

Jag vet inte när infantiliseringen startade, men mångfald har en tendens att dra åt enfald. Visst är det bra att alla får säga sitt - det kallas demokrati. Men det ställer också enorma krav på oss mottagare. Att vi tänker efter, värderar och sållar bort. Inte tar svar för givna eller litar på vilka dumheter som helst. Att vi använder hjärnan för annat än till att zappa runt tillvarons alla intill förväxling likadana valmöjligheter.

Över huvudtaget översköljs jag av svar på frågor jag aldrig skulle komma på tanken att ställa. För att dom är irrelevanta, korkade och helt enkelt fullkomligt ointressanta. Och att bara skumma rubrikerna i våra vanligaste tidningar kan göra mig tvärförbannad eftersom de så underskattar min intelligens. För det är inget oavvisligt allmänintresse att veta vem som förtalade eller tafsade på vem i ett TV-program som sändes kväll före. Den som ville veta såg nog programmet och vi andra kan väl få vara ifred?

Så jag drar luvan över ögonen och stänger ute alla oljud med hjälp av mina lurar. Där jag får bestämma låten och kan spela upp mörker och tystnad precis när jag själv vill. Och på köpet blir jag varm och slipper frysa öronen av mig, i denna iskallt omänskliga oxveckotid.

Första dagen på jobbet

2010-01-11T16:05:00.003+01:00

Det har varit som att komma hem igen efter en lång resa. Att börja jobba efter tre månaders sjukskrivning. Allt är välbekant men ändå ovant. Koder och lösenord bortglömda. Men ansiktena är lika välbekanta som kära. Så egentligen borde man kanske vara borta oftare och längre eftersom det är så positivt med alla varma leenden, goa kramar och välvilliga välkomstord. Fast snart är det säkert vardag igen och då får man fajtas om uppmärksamheten.

Men det är förstås så att vi är gjorda för sociala sammanhang. Att gå hemma med korsorden och gnaga på knogarna är bara utfyllnad. Inte på riktigt. Även om det är kul att klura ut ordflätorna. Och vad dom anbelangar har jag nog gjort vissa framsteg. För nu löser jag DN:s enpluppare på tid och treplupparna är riktigt resonabla. Det är egentligen bara de svåra rutorna på fyrorna som fortfarande får mig att känna mig dum som en nors.

Att komma tillbaka innebär ett medvetande om tidens gång samtidigt som man blir uppmärksam på dess orörlighet. Man stormar fram utefter tidsaxeln samtidigt som man sitter fast förankrad vid basen. Ungerfär som vid fundamentet till en flaggstång som blåst ner. Där flaggan snott sig och linan gått av. Om ni förstår vad jag menar?

Näe, tänkte just det. Jag begriper det knappt själv. Men så är det med vanlighetstankarna. Dom dyker upp som lekande mörtar och simmar undan som skrämda ålar. Och det är vi ordvrängare som ska försöka beskriva sjön dom lever i. Tur att man är tillbaka igen!

Summa summarum

2010-01-10T15:11:00.001+01:00

Detta har hänt: Den åttonde mars förra året startade jag den här bloggen, resan Mot Ättestupan. Inte för att jag kände målet som nära förestående utan mera som en möjlighet till reflektion över livet, döden och konsten att leva i medvetande om bägge. Att sen 2009 skulle bli ett år där jag kom att balansera på kanten till stupan varken anade jag eller önskade.

Men nu är det som det är och förra året var verkligen ett skitår på många vis. Men också året då jag förverkligade en av mina gamla drömmar, den om Japan. Vårresan till Solens rike infriade inte bara mina förhoppningar utan överträffade dom också. Även om det var på väg upp till ett shintotempel i Tsuwano som jag upptäckte att inte allt var som det skulle vara med min kropp. Jag trodde länge på nån sorts Japanhosta men tack vare envishet och idoghet från min husläkares sida upptäcktes den rätta diagnosen: Angina pectoris. Kärlkramp alltså.

Jag har i efterhand insett att denna målmedvetenhet från hennes sida sannolikt räddade mitt liv. Med igenkleggade kärl som stoppade upp och täppte till så var det en tidsfråga innan alla infarkters moder skulle slå till. För att den gör så fick jag syn för sägen för när min gamle vän Kenneth dog av att hans hjärta exploderade den 5 november. Ett skitår som sagt, inte bara för mig.

Men nu är det nytt och det ska inte bli skit. I morron börjar jag jobba igen efter dryga tre månaders sjukskrivning. En mer än vad jag tänkt mig, men det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig. Ibland kärvar det till sig, man tuppar av, drabbas av svåra ryggsmärtor och blir borta ytterligare en månad.

Kunde jag nu bara övertyga min omgivning om att min död inte är nära förestående; jag ser de närmstas oro och farhågor över att jag när som helst ska rasa samman med ställda tofflor. Men jag kan försäkra om att jag ska göra vad som står i min makt för att leva vidare. Jag är inte särskilt fotbollsintresserad men vill ändå veta vilket land som blir världsmästare i Sydafrika. Och vem vinner valet i september? Det vill jag veta. Samt sådär en miljon andra grejer.

Så, here we go. Mot Ättestupan är inne på sitt andra år och jag på mitt sextionde. Och bägge fortsätter vi. Med längtan. Med nyfikenhet. Med kärlek.

Svinotta

2010-01-06T09:31:00.001+01:00

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade tänkt mig en långpromenad i den lika vackra som svinkalla vintermorgonen. Hilda, åtta månader staffe, var nog med på planerna inledningsvis, men när hennes tassar mötte den bistra verkligheten slog de bakut. ICKE! var hennes glasklara besked.

Så nu sitter vi här i stugvärmen igen. Hon i soffhörnet. Mätt och varm. Jag framför datorn medan kaffet rinner ner genom filtret och termometern långsamt höjt sig från minus 16 till 15,5. Det går uppåt således. Och så kan det ju gå. Bara man får vara inne i värmen.

Gott nytt

2010-01-04T16:02:00.001+01:00

Nytt år. Ny chef. Nytt hopp. Och nytt rehabdjur. Humla har blivit Hilda. Hund har blivit katt.

Kanske är det just nu bättre för mig med en hund. Jag fick visserligen motion av att jaga kissen också när hon jagade julgranskulor halv fem om morronen. Men så mycket till promenader i parken blev det inte i kattriket. Men det blir det med vovven. Och promenader är bra för den som ska rehabiliteras från hjärtsnörp till ryggskjut.

Har varit hos min kiropraktor idag. Jullovet är över både för honom och mig och jag vet inte vem som hade det jobbigast. Han med sina tuffa tummar eller jag med mina smärtande ryggfiléer. Fast precis som vanligt efter behandling så värker det faan där bak just nu. Jag vrider mig som en mask hur jag än förhåller mig till tillvaron.

Men som sagt, hoppet spirar. Om en vecka har jag jobbat min första dag på tre månader och bara det rycker upp mig. Det trodde jag knappast i höstas; jobb var det sista som då kändes positivt. Men nu, nu längtar jag. Efter mina kära arbetskamrater, efter våra kreativa möten och briljanta idéer. Och efter att sänka ner min panna i ordgröten för att söka reda i geggan. Vilket brukar gå efter ett tag.

När jag tittar i min kalender ser den visserligen ut som en sjukjournal; hela sjukvårdsapparaten verkar vila på mina späda axlar. Många tider är det som ska passas, mycket blod som ska tappas. Men jag ska försöka förlägga alla dessa tillfällen till andra tider än dom kreativa. Och på sikt tänker jag att den svenska vårdsvängen får klara sig utan min medverkan. Jag ämnar nämligen bli frisk!

Nyårslöften

2009-12-31T11:55:00.001+01:00

Sådana brukar jag aldrig avge. Varför skulle jag göra det? Goda föresatser är ju något man ska leva med varenda dag i livet. Varenda morron, sedan man tacksamt konstaterat att man vaknat till ännu en dag, är i sig en god föresats och ett löfte om att göra det bästa av den.

Kylan målar världen vackert vit och uppe på himlen smyger solen. Det är väl ett löfte så gott som något denna årtiondets sista dag? Och det räcker.

Att lova sånt som man ändå inte kommer att hålla spär bara på självföraktet och lägger ytterligare stenar och stresskakor på axlarna. Och stress, det har vi redan nog av i världen.

Om jag ska framhålla något högprioriterat, inte för det kommande året utan för resten av livet, så är det att inte låta mig stressas.

Fast jag är en ostressad person. Det finns till och med inskrivet i min journal på Thorax, att jag inte upplever mitt liv som stressigt och det känner jag mig rätt stolt över. Att stress för många är högstatus och en fullklottrad Filofax blivit detsamma som en bekräftelse på ens betydelse, är mest sorgligt tycker jag. Lika sorgligt som att man varannan minut måste plocka fram mobilen och se efter om inte någon ringt eller messat.

Bekräftelse som något som ska komma utifrån, genom en maskin eller apparat? Näe tack!

Friheten har inte något namn, varken Nokia eller Sony Ericsson. Inte ens Iphone, hur häftigt den än säljs in. Nej, frihet stavas personlig integritet och den skriver man med sitt hjärteblod. På ett vackert pergamentsblad som drar åt gult.

Så till sist vill jag, så här på årets allra sista dag, önska mina trogna läsare ett gott slut på det gamla och en välsignad inledning på det nya. Året. Äventyret. Livet.

En fyr i mörkret

2009-12-30T13:20:00.001+01:00

Det är nu man ska drömma. När det är som mörkast och när året nästan är slut. Och när det inte kan bli så mycket kallare, ödsligare och mer övergivet.

Hela världen är vit på väg mot grått idag. Något pudersockerliknande pulver lägger sig över tillvarons semmellock, men den söta mandelmassan där under är gjord på bittermandel som är dödlig i större doser.

Igår satte jag ut en fyr. Tände ett bloss i svärtan att spana efter. Att se fram emot och sträcka sina händer mot. Det har alltid varit en överlevnadsstrategi under de mörkaste dagarna och veckorna men i år har jag inte orkat eller förmått agera. Men så kom kicken. Sparken i baken som uppmanade mig att göra något. Att simma uppåt mot ytan och det skimrande ljuset i stället för att sjunka mot den döende syrefattiga bottnen.

New York är väl en av de bästa av fyrar? Särskilt i påsktid då våren bör vara i antågande och ekorrarna i Central Park håller på att hänga in sina gråa vinterpälsar för säsongen. Då linnen och flipflops ersatt jackor och boots. Då värmen i människors blickar tinar upp känslorna i stället för att döda dom. Och då tiden för närhet och beröring kan bli parentessatt för en dag, men ändå är den givna segraren till kvällen.

Jag vet att jag ska sitta under en ljummen himmel med något gott på bordet framför mig. En kall vind kan komma in ett slag utifrån Atlanten, men den blir strax smekt till hetta av den samlade kraften av människornas längtan tillbaka till livet.

Fast den kraften behöver man förstås inte fara till New York för att uppleva. Den finns här också, bara lite senare. Lite försiktigare, en aning mer provinsiell. Och omisskännligt livsduglig.

Men först ska vi städa ut det gamla. Sopa, feja, skura. Bort med skiten, ut med lorten. Släng alla gamla slitna känslor och krossade förhoppningar åt helvete! Nu börjar livet om. Utan löften men med en obändig längtan efter förnyelse.

För trots att färden mot ättestupan aldrig stannar upp så bryter livet ner döden eller åtminstone vår föreställning om döden. Den att vi förlamas av kunskapen, att vi är medvetna om vår dödlighet. Näe, i stället ökar livskänslan och vartenda litet ljus i mörkret blir till ett kolossalt fyrverkeri som firar in det nya året.

Hej 2010! Bye, bye 2009 - och far åt pipsvängen med dig!

Ser framåt

2009-12-29T11:53:00.001+01:00

Så var det tydligen dags att plocka fram vinterpälsen. Termometern har dippat under natten men jag sitter fortfarande i min yukata och har ingen särskild brådska ut. Ryggen är fortfarande talbar och har inte utmärkt sig för något större bakslag.

Har suttit här och bokat en resa till New York i påsk. Allt från mitt tangentbord. Flygstol och hotell. Säg sen att vi inte lever i fantastiska tider. Rasar nu bara dollarn ner i förhållande till vår gamla skvalpkrona så ser morrondagen riktigt ljus ut.

För det är ju det den ska. Den 11 januari tänker jag ta mig till jobbet, med eller utan rygg. Som jag redan slagit fast ska 2010 bli ett gott år. Men inget skott år. Varken i rygg eller med en extradag i februari.

I kväll ska jag se genrep på Hamlet. Klarar ryggen av det och Stadsteaterns pinostolar, så ska jag nog också klara av mitt jobb. Så here I come, världen!

Smärtfria söndagen i juletid

2009-12-27T14:32:00.003+01:00

Vaknade utan ryggsmärtor i morse. Det tål att upprepas: VAKNADE UTAN RYGGSMÄRTOR I MORSE.

När man inte har ont nånstans tänker man inte på vad smärta är. Men limma in en halsfluss och du konstaterar raskt att du sväljer ungefär 238 gånger i minuten. Sak samma med ryggont. Det finns minst en halv miljon muskler, tidigare okända för mänskligheten, som plötsligt fått inkallningsorder och kallas till uppställning. Och den uppställningen är inte smärtfri. Jag garanterar.

Men i morse var det, om inte fred, så åtminstone eld upphör. Jag vet inte om det är julen och dess djupare innebörd som fått styrkorna att coola ner sig lite grann, men enligt myten slutade ju till och med elden över Flanderns skyttegravar på julnatten under första världskriget.

Nu nalkas eftermiddagen och ryggen är fortfarande relativt smärtfri, trots att jag varit tvungen att krafsa fram bilen ur dess överskottade drivor nere på gatan. Fick ju inte upp den på parkeringsdäcket igår på grund av väglaget. Men med hjälp av snälla grannar gungade jag fram den och lyckades även köra upp på den relativt sandade rampen.

Annars är ju inte just snöskottning den rekommenderade boten mot ryggkrascher. Snarare är den framkallare av skotten och därför känns det extra gott att kunna säga att jag fortfarande förmår sträcka på mig utan djupa avgrundsvrål.

Och det är faktiskt på tiden. Om några dagar har jag varit sjukskriven i tre månader. En fullkomligt orimlig tanke för ett halvår sen. Men sådan är tillvaron; förutsättningar ändrar sig blixtsnabbt och innan man vet ordet av är allt annorlunda. Det är därför som jag med en dåres envishet nu hävdar att 2010 kommer att bli ett gott år. Nödår ska ju följas av dom goda, enligt ett gammalt djungelordspråk. Och rehabkisse, som nu bantats ner och därför får bo hos mig igen, håller med. Hon ligger framför tangentbordet och sträcker gärna ut tassennvvvdqwcuiowqfvicwqwdjndwcioxjq jfeqkvn.a-ewöv ª‘‹÷

Fucking Åmål

2009-12-26T08:42:00.001+01:00

Vissa filmer blir aldrig av. Pretty Woman till exempel. Eller Brokeback Mountain. Samt Fucking Åmål. Men den sista kan nu strykas från listan. För det blev kvällens juldagsfilm.

Fattar egentligen inte varför den aldrig blivit av tidigare. Jag gillar ju Moodysson, tycker han är en av få svenska regissörer som når upp över sina egna fotknölar. Som fattat att man kan berätta svåra och jobbiga historier utan att tråka ut sin publik. Och en bättre långfilmsdebut än Fucking Åmål har väl knappast skådats sen En kärlekshistoria. Att sen Roy Andersson blivit ledande uttråkare av sin publik på gamla dar är en helt annan historia. Grumpy old men är lika vanliga som regniga somrar.

Fast det där med film hör julen till. Gamla svartvita långfilmer på TV var höjdpunkter under mina tonår. Gärna med Fred och Ginger i dansanta förvecklingar. Eller den sammetsgode Bing i svartvit White Christmas. Färg-TV fanns inte än.

Jag önskade mig en filmkamera i julklapp i flera år men fick aldrig nån. Hade tänkt bli filmskapare, en kreatör av spännande äventyr till egen och andras glädje. Fast det var lika bra att det inte blev så, för då hade jag varit utan arbete idag då svensk film knappast är till för att roa utan snarare oroa. Om man nu inte gräver på Göta kanal förstås. Och jag är ju som bekant en grund typ som hellre drar en oneliner än knyter en löpsnara av den.

Det är lite konstigt att det ska vara så fint att få folk att gråta eller somna. Men att framkalla skratt och glädje kan i bästa fall bara komma upp i en trea på den femgradiga Richterskalan. Alla vet ju innerst inne hur svårt det är att verkligen göra människor glada medan det är lätt som en pannkaka att få dom att gäspa och somna. Fast det är väl just därför kan jag tro.

Nu har jag varit ute och kört en tidig morrontur i snöslasket och lyckats köra fast i garagebacken så att jag var tvungen att till sist parkera framför porten. Kanske når snösvängen ända fram också till oss så småningom. Men tills dess tänker jag hålla mig torr och varm hemmavid. Med en film till exempel. Pretty Woman? Eller Brokeback Mountain kanske?

Juldagslunk

2009-12-25T11:20:00.001+01:00

Juldagen har alltid varit årets skönaste, slappaste dag. I mina drömmar. I praktiken var den en av dom jobbigaste med kalkontillagning, kära gäster och en massa hårt arbete. Fast i år är juldagen en av dom skönaste och slappaste. Faktiskt.

Har just fixat biljetter till tredje Millenniefilmen som jag inte sett än. En lagom historia att lägga två timmar på. Och sen äta soppa till kvällen. Låter väl som en riktig juldag?

Såg tomten igår kväll. Nere i parken, vid granen. Han såg lite ostadig ut på fötterna men underlaget var väl halt kan jag tro. Som det gärna blir på julen.

Idag är mellandagen av julen. Mitt emellan afton och annandag. En dag att njuta frihet och stillhet. En stängd dag när inte ens Kistagallerian har öppet. När dom som jobbar i affärerna får sova ut och inte behöver kliva upp alls om dom inte vill.

Jag upprätthöll min egen tradition igår kväll och såg både Tomten är far till alla barnen och första avsnittet av Fanny & Alexander. Filmer som berättar en hel del om oss och om julen. Vad jag ska titta på i kväll kanske jag berättar om i morron.

J-afton

2009-12-24T09:53:00.001+01:00

Dofter från köket och tomtar på väg. Det blir tydligen jul i år också. Det är den sortens tankar man gärna ägnar sig åt på väg mot ättestupan: Det blev en till! Jul. Midsommar. Olympiad. Kram. Janssons frestelse.

Men jag lovar härmed dyrt och heligt att försöka göra 2010 till positivismens år. Året då glädjen slår ut sorgen. Då bejakandet kväver neggandet. Då varje nej raderas av nitton ja. Då värk och oooohälsa ter sig som rester från en gången tid.

Dan före dan

2009-12-23T08:49:00.001+01:00

I natt har jag sovit i samma ställning tror jag. Åtminstone vaknade jag precis likadant som jag somnade. På rygg. Ovanligt. Jag brukar snurra runt rätt rejält, men den brutna ryggen har väl fått mig att lugna ner mig.

Fast det var nog rätt bra att sova på rygg ändå. Åtminstone känns det försiktigtvis bättre idag. Även om det är som att tassa på nattgammal is med en rygg som min.

I morron är det visst julafton. Fast vi har ju redan fyrat av vår, så den 24 får väl bli nån sorts bonusdag.

Men det det ger mig åtminstone en naturlig övergång att få önska er som följt mig på färden mot ättestupan så här långt, en riktigt god jul. Och ett gott 2010. Ett bättre 1020, till och med. Ett riktigt, super-duper-jävla-bra-2010, om jag nu ändå får önska. Ett 2010 där ingen dör, ingen blir sjuk utan där alla mår bra och är genuint lyckliga.

Elva veckor

2009-12-21T10:06:00.002+01:00

Ja, så länge sen är det sen stambytet. Och vore det inte för min för*****e ryggs skull så skulle jag knappt känt av det där gamla hugget. Men nu är det så att jag hela tiden måste använda armar och axlar för att resa mig, vända mig och stödja mig och det tär på bröstbenet som ömmar och värker.

Men det kunde vara värre. Idag är Kenneths begravning och lika lite som jag längtar efter att gå dit, lika lite skulle jag vilja låta bli. Det är bara fortfarande så förbaskat omöjligt att få in i skallen att han är borta. Att han kan vara död. Det skulle ju lika gärna kunnat vara jag.

Julen tillsammans med barnen är nu avfirad. På grund av olika omständigheter inföll den helgen som var och vi hade det så gott tillsammans allihop. Och det är det som räknas. Livskvalitén kommer av samvaron med dom man älskar och som betyder nåt för en. En banal självklarhet? Jo visst, men är det inte i det banala som den djupare sanningen om livet ligger? För vi kanske inte är så otroligt speciella som vi vill framstå som när vi själva skriver vår historia. Det är i vanligheten det speciella vilar. Eller som vi brukar säga på jobbet: Vi står för vår ytlighet.

Läget?

2009-12-18T08:23:00.001+01:00

Ja så säger han, Anton eller om det är Elias, i videobutiken som är postens utlämningsställe. "Tjena! Läget?" Men han förväntar sig inget svar. Det är som How are you doing? Ingen vill ha en ärlig hälsodeklaration. Men här, på Mot Ättestupan, får man en.

Veckan har alltså gått i vårdens tecken. Och jag tänker inte trötta ut någon med detaljer. Bara konstatera att ryggen långsamt blir lite bättre. Men som sagt: LÅNGSAMT går det. Smärtan finns där och minsta lilla rörelse framkallar spjut i korsryggen. Och minsta lilla rörelse lurar nästgårds när snön bara packar sig på marken och isen bygger på under sulorna.

Men jag tar det easy. Går som en gammal pensionär, hasande, släpande fötterna efter mig. Allt för att inte stå på nosen igen och förgöra det lilla jag lyckats reparera.

Efter lunch väntar min husläkare och då får vi se hur det går med sjukskrivning. Som det känns just nu är bygget alltför bräckligt och dessutom tilltar smärtan på eftermiddagen om jag lyckats hålla mig på benen så länge. Men efter helgerna med mycket mer vila hoppas jag kunna vara på banan igen.

Projekt måndag

2009-12-14T10:19:00.001+01:00

När man är sjukskriven måste man förvalta tiden. Lära sig att hålla ledan kort, trycka självcentrering i botten och ständigt vara på jakt efter saker att förvandla till projekt.

Di gamle brukar vara fullt upptagna av fotvård på tisda'n och frissan på freda. Det räcker för att fylla tillvaron för sjuttifem plussare. Jag kräver dock lite mer.

Måndag: ryggbehandling. Tisdag: eftersök på Thorax. Torsdag: ryggbehandling. Fredag: husläkaren. Så ser min vecka dennes ut. En vårdvecka alltså. Bara onsdagen gapar tom som en tandglugg.

Det är givetvis alldeles ofullkomligt för att fylla min dag med verkligt innehåll. Men jag har mitt kameraskåp som jag håller på att ställa i ordning. För även kameror behöver ordning och reda och ett eget hem i tillvaron. Jag har mina tusentals bilder som ligger i mappar och väntar på att digitaliseras och stoppas in i datorn. Jag har höghus av böcker på mitt nattduksbord som bara vill bli lästa. Jag har en familj som ska vårdas och älskas, inte bara i juletid.

Att göra saker, att aktivera sig, är livsnödvändigt. Att bara vara, vegetera på tillvaron i ryggläge och andas in, andas ut etc, skulle åtminstone leda till min undergång. Det är därför det känns rätt hopplöst med dagar som mest imiterar varandra.

Fast det är då, som nu, som man måste ta tag i sin krage och hålla den så upplyft ens rygg klarar av. Jag kan konstatera att denna pre-julvecka börjat bra med första ryggbehandlingen. Kiropraktor-Magnus verkar vara det proffs jag hoppades på. Enkel, tämligen smärtfri behandling och jag växte ett par centimeter samtidigt som den värsta smärtan faktiskt börjat avta. Och fejdar smärtan ut, så bryter lyckan så långsamt in. Och då kanske jag kan börja ta kortare promenader igen som sen ska utvecklas till allt längre.

Dessutom snöar det lätt idag. Och det gör faktiskt absolut ingenting.

Det väsentlliga

2009-12-12T12:35:00.001+01:00

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: jag har världens bästa husläkare. Hon är min livräddare, min hjälte. Det var hennes envishet och förmåga till koncentration på väsentligheter som ledde till att min kärlkramp upptäcktes och kunde opereras. Om inte så hade skett kunde jag ha drabbats av en infarkt när som helst och fallit död ner. Precis som hände min gamle vän Kenneth.

Och nu är min doktor tillbaka igen. Igår kväll, en fredagskväll kvart över sex, ringde hon. Då hade hon just sett anteckningarna från mitt besök på Karolinska och Thorax och på vårdcentralen då hon själv var sjuk, och hon insåg att här behövdes hennes insats. Så nästa fredag har jag tid hos henne och då ska hon avgöra om vi ska röntga ryggen eller ej. Det är inte naturligt att gå omkring med värk dag efter dag, enligt hennes mening.

Det känns gott i en annars rätt vrång värld att åtminstone ha några av dom viktigaste funktionerna tillfredsställda. En bra husdoktor, tandläkare, hussnickare och bilmek underlättar och gör livet väsentligt mycket enklare att leva.

Skål för Lotta Engberg!

2009-12-10T08:15:00.001+01:00

Också idag ligger sorgen blytung över axlarna. Och att bara svänga benen över sängkanten har ett inbyggt motstånd lika stort som att öppna en slussport av gedigen ek för hand. Nån vidare nattsömn har det inte heller varit utan timmarna har masat sig manetiskt utefter Memory Lane.

Att en människa man känt i stora delar av sitt liv plötsligt dör, innebär också att en del av en själv försvinner. Den delen som man just delade med den andre blir ju på en gång bara halv. Och så sitter man där med Svarte Petter och har ingen att spela med.

Kenneth var en man av stor integritet och han skulle fnysa åt sentimentala efterord och minnestankar. Men jag kommer ändå att fortsätta utbringa Lotta Engbergs skål till påsksnapsen, så som vi gjort i decennier vid våra traditionella silluncher på långfredagen. För den traditionen kan jag väl få ha kvar? Även om den är en aning gråtmild.

Minusmorron med sorgkant

2009-12-09T12:48:00.001+01:00

Jag gjorde det, ringde på en av annonserna om hjälp mot ryggsmärtor som brukar finnas på den här sidan. Och si, jag fick snabbt träffa ett proffs. En kiropraktor som diagnosticerade min rygg och förklarade vad felet är: sneda och förvridna höfter. Och som erbjöd sig att behandla dem. Men modifierat för att inte spräcka upp mitt knappt ihopläkta bröstben igen. Två behandlingar före jul ska vi hinna med under nästa vecka. Förhoppningsvis ska dom hjälpa.

Annars är detta en svart och vidrig dag. Kenneth, en av mina allra äldsta vänner som jag känt i nästan fyrtio år, är död. Ja, jag läser vad jag precis skrev och det ser fullkomligt absurt ut, men är likafullt sant. Annonsen står i dagens tidning och jag har pratat med hans jobb som också var den kanske största delen av hans liv. Han somnade in under natten hemma i sin säng den 5 november.

Vi träffades bara en vecka tidigare. Tog en långfika utan stress och pratade. Han var ledig och jag sjukskriven så vi hade gott om tid att prata om tidens gång och dess påverkan på våra åldrande, allt mer slitna kroppar. På något vis var detta, som kom att bli vårt sista, ett av våra närmaste möten på åratal. Vi pratade inte så mycket film, teater och litteratur som vi brukade utan mer personligt, om livet. Han ville veta allt om min operation och hur jag mådde efter den. Han hade ju själv haft problem med hjärtat.

Nu är dom problemen över och allt är ofattbart. Helt jävla obegripligt. Kenneth har alltid funnits och han skulle ju alltid finnas. Att han ändå är borta känns inte fattbart. Jag är mycket, mycket ledsen idag och mörkret har sänkt sig över tillvaron, kvävande som en stor svart klump.

Plusmorron

2009-12-08T09:16:00.001+01:00

Förr var jag en oskuld i sjukvårdsvärlden. En storögd jungfru som lika förundrat som beundrande betraktade de vetenskapliga och humana märkligheterna. Nu har jag förvandlats till ett proffs. Ett vårdl***r som tar kölappar och argumenterar vårdlösningar lika självklart som jag tyder breven från försäkringskassan.

Var på Karolinska på morronen för provtagning inför nästa veckas eftersök på Thorax. Med kännarmin konstaterade jag att det var ungefär en halvtimmes väntetid, bara genom att räkna folket i väntrummet. Och si, det stämde med den beräknade halvtimmen. För när alla tilltufsade och värkbrutna existenser som var före mig hasat sig in och var klara, så var klockan kvart över åtta.

- Tycker du det är obehagligt att bli stucken i armen? undrade tjejen i vitt.

- Jag fick nyligen en Black & Decker cirkelsåg körd genom bröstbenet så min toleransnivå sträcker sig betydligt högre än ett nålstick, försäkrade jag henne lugnande.

Idag kan jag konstatera att det är en morron på plus. Nattsömnen var god, ryggvärken vid uppvaknandet beskedligare än tidigare i veckan och jag tog mig tur och retur Karro medelst buss. Klarade till och med av ett hetsigt byte på Solnavägen, från 3:an till 70:an.

Så det finns kanske hopp trots allt. Om en smärtfri jul och ett friskt gott nytt år, menar jag. Och nu är det klart att jag officiellt börjar jobba den 21 december igen - och inleder med semester till den 11 januari. Är jag inte frisk då, ja då återstår nog bara att tippa mig över kanten på ättestupan.

Följsamhet

2009-12-07T12:38:00.001+01:00

Jag upphör aldrig att fascineras över hur följsamma annonserna här nedan är, som Google matchar mina texter med. Knappt har jag hunnit knäcka en endaste liten kota, så strömmar tipsen om hjälp vid ryggsmärtor in. Man kanske skulle ta och testa?

Något senare

2009-12-07T11:58:00.001+01:00

Det blev egen bil. Köra kan jag i alla fall fortfarande göra. Och det är inte särskilt långt.

Inte för att besöket gav så mycket mer än ett förnyat läkarintyg. Smärtstillande, sjukgymnast och träning var ordinationen och att något är brutet är inte särskilt troligt. På väggen i doktorsrummet sitter en hjärtaffisch, en ryggdito och en reproduktion av en skål blåbär av Philip von Schantz. Dom bägge första bilderna tycker jag mig ha avverkat vid det här laget och en skål blåbär är väl ungefär som jag känner mig.

Allt snack om Försäkringskassans hjärtlöshet har nu gått så långt att doktorn måste hålla ett långt försvars/förmaningstal om sjukskrivandets konst för en patient som bokstavligen vrider sig av smärta i besöksstolen. Okej, jag vet att ryggen är den fattiges sista försörjning ibland, åtminstone enligt folkloren. Men när man verkligen har vitglödgande ont där, borde man slippa pekfingret, tycker jag.

Jag försöker verkligen inte maska och snika till mig en massa extra sjukdagar. Tvärtom, i den bästa av världar hade jag börjat jobba i fredags igen. Pigg och nyter. Och att prata med min arbetsgivare om att få lättare kontorsuppgifter för att kunna motivera närvaro på "kontoret" känns mest som ett hån. Både mot mina kollegor och mot mig själv.

Jag ska så snart jag förmår återuppta mitt kneg och jag hoppas att framtiden blir lika sjukdagslös som tiden i mitt liv före op var. Jag ska jobba och jag ska göra det med frisk glädje. Inte för att f-kassan säger så eller nån doktor utan för att jag vill det.

Nu ska jag ta min smärtstillningslunch, en näve vita piller.

Nio veckor

2009-12-07T09:49:00.001+01:00

Måndag. Nio veckor. Veckor som allt mer bleknar bort i ett smärttöcken från den senaste. Jag har aldrig haft så ont någonstans som i denna förbannade rygg, denna förbannade vecka. Det uppsågade hjärtat inbegripet.

Jag har rakat mig, duschat och klätt på mig. En halvtimmes styvt, stånkande jobb. Inte minst med strumporna. Jag var knappast medveten om hur mycket man böjer sig för att dra på sig ett par ordinära sockor. Men jag vet nu och lovar, att krökningen på kotraden är ytterst nödvändig för den där sista lilla knycken över hälen.

Men vad gör man inte när man ska få träffa en doktor? Inte min doktor visserligen. Hon har ledigt eller är sjuk eller nåt, utan en annan. Och på akutbesök. Det låter ju bra, hoppas att det levererar.

Jag börjar känna mig lite luttrad vid det här laget. Eller är det bara min gamla vanliga cynism som sticker fram sitt fula tryne? Jag vill inte negga, jag vill vara glad och optimistisk. Precis som jag var i ända in i förra veckan när jag gick mina långa promenader i rask takt. Men det är svårare att vara positiv när man tvingas släpa fram sin lekamen under konstanta attacker av kryssningsmissiler mot korsryggen.

Jag är glad och tacksam över min hjärtoperation och att den gick bra. Att min kärlkramp är borta och att jag orkar gå i rask takt igen. Men jag är på gränsen till bitter över att ryggen då ska behöva ställa till det. Och av så fåniga skäl som att jag tuppade av.

Lite oro känner jag också över att jag tvingas jobba så hårt med mina armar när entrecoterena där bak inte vill vara med. För bröstet tar mycket stryk och det ömmar en hel del i det gamla hugget.

Nu är bara frågan den hur jag tar mig till vårdcentralen. Med egen bil eller med taxi? Fortsättning följer.

Bloody Sunday

2009-12-06T10:12:00.001+01:00

Det händer saker ute i djurvärlden. Tiger Woods bedrar sin fru vilket förstås är illa, inte minst för att hon är svenska. Och Paul Anka har just begärt skilsmässa från sin Anna, som ju också är svenska och Kalle-konkurrent på julafton i TV. Så vad är det som händer där ute i verkligheten?

Själv är man ju bara är en svensk man som ligger fjättrad i sin säng med krossad rygg. Och inte ens ett djurnamn har man att ståta med. Eller fysiskt djur för den delen efter att rehab-kissen reste hem för att banta.

Men jag har stått under duschens hetaste strålar nu på morronen och dom mjukade upp mina stenhårda ryggdelar ett uns. Och jag har fått massage av flinka fingrar och brinnande balsam så att ryggen just nu känns mest som en strax serveringsklar fiskgratäng.

Hur känns det annars idag då? Jo tack, ungefär som igår. Mitt hopp står nu till att det är måndag i morron och att förhoppningsvis min doktor är tillbaka. Om inte måste jag få hjälp av någon annan. Det kan inte vara naturligt att ens rygg ska se ut som en spiraltrappa. Dessutom börjar mitt bröst ömma betänkligt efter att jag varit tvungen att använda armarna mer än rekommenderat åtta veckor - nåja nio i morron - efter hjärtoperationen. Det är ju meningen att jag ska hålla ihop bröstkorgen och inte dra isär den.

Näe, saken är den att jag är trött på det här nu och vill bli kry och återställd. Rak i ryggen som en eldgaffel. Vad är det för fel på det idealet?

Ute i det vilda

2009-12-05T09:51:00.001+01:00

Lördagsmorgon. Borde hälsas med djupa solbugningar förstås. Men dels skiner inte solen, dels är jag oförmögen att buga. Ryggen är kanske inte sämre, men graden av förbättring är så liten att den känns närmast försumbar. Jag ser ut som en snedvriden spiraltrappa i spegeln.

Jag har börjat inse att tålamod är den gren jag måste träna mest på. Utan att slänga verktygslådan i sjön, får jag väl erkänna att det känns tämligen hopplöst för tillfället. Visserligen ligger jag i min ryggsträckare och det känns skönt, (tack kära söner!) men det där efterlängtade klonket då kotraden liksom glider på plats, har inte infunnit sig än. Fast det handlar förstås om uthållighet. Om att vänta in.

Vore jag så lagd skulle jag hävda att jag prövas för tillfället. Nu är det precis en vecka sen den fatala färden till Solna centrum med efterföljande debacle och jag slås av hur snabbt tillvaron byter ansikte. Från vänligt mysande till iskallt grinande.

Nu tror jag inte på prövningar eller jämviktsteorier. Jag tror på att uthärda och genomleva och därför är det bara att fortsätta lägga minut till minut, timme till timme. Att invänta och fixa helt enkelt.

För det kan ju inte vara så här tillvaron ska vara framöver. Eller? Har jag brutit ryggen och får leva med den så resten av mina dagar? Näe, ni hör att jag är ute i det vilda just nu.

Så jag ligger här i sängen och surfar runt på ebay, vilket visserligen är spännande men knappast särskilt produktivt. Dessutom kan det bli dyrt i längden. Även om det finns massor av spännande prylar där ute i världen.

Äntligen fredag!

2009-12-04T09:12:00.001+01:00

Så ligger jag här i sängen med datorn över knäna och försöker känna efter. Det är därför jag vaknar varenda morron den här veckan: för att känna efter. För att få konstatera huruvida jag mår något lite bättre än igår, likadant eller rentav sämre.

Jag mår inte sämre - och inte likadant. Så mår jag då bättre?

Ja, det är nog inte utan det. Jag har inte samma ihållande, molande värk i korsryggen som tidigare. Eller har jag bara vant mig vid nivåerna? Njae, det känns nog några löv bättre nu än när jag somnade igår kväll. Jag lyckades till och med ta en dusch nu på morronen och känslan av rening på alla plan förbättrar allmäntillståndet med några hundra procent.

För det är nog så det är: Man blir nyanskänslig av att ligga så här. Blir medveten om de minsta av förändringar men bryr sig helst bara om dom positiva. För man orkar helt enkelt inte negga mera till sist. Neggandets tid känns förbrukad.

För hur ska man kunna negga med två sådana söner som jag har. De tänker på sin far och funderar över hur de ska kunna hjälpa honom. Och de finner ett svar: en ryggbänk för utsträckning av kotraden. Den har de hittat och den ska de fixa hem hit idag till mig. Kan man annat än bli rörd av sådan omtanke.

Nu är det ju inte så att jag skuttar ur sängen idag heller, men jag förmår åla mig upp utan att vråla högt av smärta och jag har hittat ett par rygglägen som inte ger en bild av kotraden som en timmerbröt i Ångermanälven.

Så tills vidare: det pekar uppåt. Denna fredag tillägnas människokärleken och den försiktiga optimismen. Åtminstone tills annat meddelas.

Vanligt vatten

2009-12-03T08:58:00.001+01:00

Ibland förvandlas tillvaron till en Stephen King-upplevelse. Jag menar inte som skräckkänsla utan på det där sättet att allt som kan gå fel och åt helvete, gör det. Maximalt.

Idag skulle jag till min husläkare och hade förberett mig genom att få hjälp att klä på mig och lägga fram mina grejor.

Så tog min starka värkmedicin ut sin rätt som den alltid gör efter nån halvtimme och jag somnade om. Givetvis ringer då min mobil, en decimeter från skallen på nattduksbordet. Och vad gör jag när jag svarar om inte slår ut det fulla glaset med vatten som står där bland alla böcker, papper och telefoner!

Ett glas vatten är ansenliga mängder det, särskilt bland allting annat på ett nattduksbord. Att sen ryggen är så paj att det tar fem minuter bara att sätta mig upp underlättar ju inte direkt. När jag lyckas svara och får besked om att min doktor är sjuk och måste ställa in dagens så väl förberedda besök, blir det bara en enda lång, tung suck kvar av morgonen.

Men vatten måste torkas upp och jag släpar mig kvidande och svärande på jakt efter nåt att torka med. Lyckas till sist hitta några handdukar och river undan den blöta geggan från bordet. Och får verkligen torrt.

Sämre start på en lovande dag har jag inte upplevt sen jag tuppade av i Solna centrum i lördags morse. Och det var ändå maxxat.

Undrar hur länge jag ska behöva hålla på med den här ökenvandringen? Ryggen har egentligen inte blivit bättre alls och när jag får träffa doktorn har jag ingen aning om. Eller om det finns något alls att göra åt det onda. Inget är särskilt kul just nu.

Från ryggläget

2009-12-01T11:39:00.000+01:00

Nu är jag jämmerligt trött på det här! Jag ligger vingklippt i min säng och har en värk som förtär mig långsamt, inifrån och ut. Kan med svårighet röra på mig och att ta mig ur sängen tar en kvart. Nattsömnen var för första gången på ett par dagar god, men när jag skulle ta mig upp var det som om jag slet itu min rygg igen. Ritsch, ratsch & åt helvete! Tillbaka på ruta ett.

Tack och lov för smärtstillande karameller. Dom bäddar in mig i nåt ulligt och slipar av kanterna. Men dom gör mig ju också oskärpt när jag borde vara skärpt. I morron ska jag på ett eller annat sätt försöka ta mig på besök till min husläkare. Taxi lutar det väl åt just nu även om det inte är så långt. Fast för mig är det oöverstigligt.

Någon friskskrivning är ju inte att tänka på med den här ryggen och som det känns just nu är det pyton.

Hur kan tillvaron gå så komplett åt helvete på så kort tid? Jag fattar inte hur snabbt allt går fel och vänder upp och ner på alla positiva tankar och förhoppningar jag hade. Jobb på fredag? Jo, pyttsan! Jag känner mig glad om jag kommer ur sängen och på toa.

Att sitta i soffan och titta på tv & dvd går inte heller nåt bra. Soffan är rena killern och att hitta en enda ställning att sitta smärtfritt i verkar omöjligt. Jag klarade en halvtimme igår kväll.

Så det blir till att ligga här med MacBooken och gnälla. Och är det nåt jag inte gillar så är det att ligga här och gnälla. Jag vill vara en glad och positiv människa som funderar över den kommande julen. Som njuter i fulla drag av sitt nya hjärta och av de många, långa promenader i den bleka decembersolen som borde vänta.

Men dom får fortsätta vänta. Jag måste försöka att förhålla mig cool till det som händer mig just nu. Tänka att det inte händer och om det ändå händer så måste jag åtminstone härda ut. Även om det tar emot och är jobbigt. För jag har upptäckt att jag inte är nåt bra på smärta. Åtminstone inte den smärta som hemsöker min rygg just nu. Den överstiger vida den från ett uppsågat och uppfläkt bröstben och den var ju tidigare norm.

Rapport från en binge

2009-12-01T09:46:00.001+01:00

Det är ju själva fan, att när man för första gången får åka ambulans så är man inte vid medvetande utan avtuppad. Det hände i lördags och är väl bäst att ta det från början.

Det var en vanlig novembermorgon och eftersom det var det så regnade det och eftersom det gjorde det bestämde vi att åka till Solna centrum med våra Gotlandsvänner i stället för att promenera i Hagaparken. Det sista jag minns är att jag stod framför bankomaten där och konstaterade att det bara fanns hundralappar. Nästa minnesbild är från akutrummet på Karolinska.

Vad som hände var - sannolikt - att jag drabbades av ett blodsockerfall. För jag minns den välbekanta känslan av tunnelseende, järnsmak i munnen och ett egendomligt dånande i huvudet innan allt blev svart. Min kompis lyckades fånga upp mig när jag gled till marken och där låg jag tydligen sen och krampade och tuggade fradga. Ett par väktare bistod och ringde efter ambulans som snabbt var på plats.

Sen tillbringade Nenne och jag sex timmar lördag i ett akutrum på Karolinska innan jag blev inlagd. Och var la dom mig om inte på mitt gamla kära Thorax? Anledningen var att dom var rädda att det var nåt fel på hjärtat. Ett kärl som gått upp, spruckit eller nåt. Fast så var det alltså inte utan huvudspåret är sockerfallet.

Men två nätter på Thorax blev det i alla fall och det var nästan som att komma hem.

Allt detta hade väl gått att skaka av sig med en axelryckning om det inte varit för att jag gjorde illa ryggen. Antingen i fallet ner på stengolvet i Solna centrum eller när dom la upp mig på båren. Som det är nu har allt ryggonts moder satt sig i min länd. En så vitblixtrande, vilt slående smärta har jag faktiskt aldrig varit utsatt för tidigare. Inte många lägen är utan ont och att flytta sig upp och ner är nästan oöverstigligt. Jag har fått en påse extra starka karameller av doktorn mot smärta och dom hjälper hyggligt. Sen fick jag låna ett par kryckor på Thorax så att jag kan förflytta mig medelst hasning genom tillvaron.

Att det inte blir nåt jobb på fredag är självklart just nu. Och det är jag ledsen för. Jag hade sett fram mot att få komma igång igen och få träffa mina kära arbetskamrater över en trevlig jullunch på Fjäderholmarna. Men det får vänta. Vänta på att ryggen vill igen och att jag orkar stå, sitta gå och ligga som en normal människa. Och att detta jävla år ska läggas till handlingarna.

Aldrig hade jag väl anat att jag skulle bli så tagen på orden som i denna färd mot ättestupan. Men nu räcker det! Nästa år får väl gå i himmelsfärdens tecken eller nåt sånt. Utmaningarnas tid känns åtminstone för tillfället överspelade.

Som Molly Bloom

2009-11-27T14:46:00.001+01:00

Fredag. En fredag mot slutet, den sista? Eller den första. Den då allt börjar om på nytt? En period går mot sitt slut, en ny följer. Och vem är då jag? Den gamle vandraren eller den nye följeslagaren?

På måndag fyller mina nya kärl åtta veckor och på fredag hoppas jag bli friskskriven och få börja jobba igen. Om en vecka. Ytterligare en fas är avklarad. Ingen jag skulle ha valt om den möjligheten funnits. Men en jag inte skulle vilja vara utan nu.

För som professionellt nyfiken är varje erfarenhet ett presumtivt knäck. En oskriven artikel, en dikt, den stora romanen. Jag tyckte inte alls om att ligga på en bår som rullade in under en skylt där det stod operationsavdelning. Men om jag nu ändå låg där så var det väl lika bra att göra det bästa av det?

Och vad var då det bästa?

Att försöka reflektera kanske. Att vända på stenarna och rota bland tankar och känslor som mulade runt därunder som gråsuggor. För att i bästa fall hitta något som jag inte haft förut. I sämsta fall bli fast vid status quo. Men att ändå vara där.

Att någon är inne i kroppen på en och pillar på hjärtat är känsligt. Det är ju själv processorn det handlar om. Motorn. Det självklara centrum varifrån allt liv utgår. Kanske inte underligt att man får en närmast trånande känsla för sin kirurg. Att man möter honom med tårar i ögonen. Tacksam och full av beundran.

Jag har lämnat mycket av sjukperiodens tankar bakom mig. Traskat ifrån dom under mina långa promenader i Hagaparken, runt Djurgården eller i minglet i vår vackra stad. Men jag har inte glömt dom. Jag minns hur de kändes varenda en. Hur de smärtade, hur rädslan kröp som en kall snigel i nacken på mig. Hur jag inte ville. INTE VILLE alls!

Fast nu vill jag. Fast annat. Säger som Molly Bloom: Ja sa jag ja jag vill Ja.

Mixed memories

2009-11-25T14:53:00.002+01:00

Jag lagar pumpasoppa, lyssnar på Glenn Millers Gold Collection och lyckas nästan bli nostalgisk. Sjunger med i refrängerna med lidelsefull inlevelse och längtar efter nåt. Jag undrar vad? Och varför. GM var ju verkligen före min tid och pumpa är ingen vidare svensk tradition. Så kan det vara på det sättet att man blir nostalgisk utifrån ett önsketänkande?

Att Jussi Björlings röst på radion fortfarande framkallar reflexer av arbetsnedläggning och absolut största möjliga tyssssstnad är mig väl bekant. "Tyst! Det är Jussi!" hör jag pappas röst skalla genom hyrestvåan under femtiotalets solskensindränkta himmel. Och mamma hon stängde förstås lydigt av Voltan. Och ve mig om jag så mycket som fes innan Jussi var klar med sin aria och sitt höga C.

Kanske är det samma sak med Glenn Miller? Vi som avlades strax efter andra världskriget fick ju hålla till godo med föräldragenerationens kultur, mode och musik till att börja med. Först senare blev det dags att skapa vår egen. Det började väl med Elvis men för min del var det Beatleseran som betydde nåt. Och därför blir jag heller inte nostalgisk när jag lyssnar på dom. Det handlar ju om mitt liv.

Fast jag minns pappas gamla stenkakor där det fanns ett raspigt exemplar av In The Mood med sagde Glenn Millers orkester. Och jag minns mammas lite vemodiga leende när jag spelade den skivan på radiogrammofonen. Åtminstone ibland. För andra gånger fräste hon irriterat att jag skulle stänga av. Annars kunde hon få ännu ondare i huvet. Vilket underförstått var mitt fel.

Nu är det där historia och kommer aldrig tillbaka. Men som med Prousts jävla gamla kaka är det med musik för mig. Ett ackord, en harmoni, en röst. Det kan räcka mer än väl för att revyn ska börja, ridån gå upp och föreställningen dra igång.

Och sen står jag där med en satans klump i halsen och kör mixerstaven genom pumpageggan. Funderande över tidens gång och alltings förgänglighet.

I morron får det bli korv tror jag. Chorizo. Det fanns inte i Linköping på femtiotalet.

Sju

2009-11-23T08:53:00.001+01:00

Just det, sju veckor har gått sen min bypass och jag börjar känna mig färdigvårdad. Återanpassad och rehabiliterad. Dessutom har rehabkissen rest hem så mitt ensliga tjäll känns än mer öde och ensamt idag. Så återhämtningstiden tiden närmar sig definitivt sitt slut.

Är sjukskriven t.o.m den 3 december och det är jullunch på jobbet den 4 så det kan väl vara en bra dag för omstart. Dessutom är det en fredag och jag har alltid hört att det är bättre att börja om i slutet än i inledningen av veckan. Fast först ska förstås doktorn säga sitt och det gör hon dagen innan.

Men jag tror att man känner när man är beredd. Jag har inte känt mig starkare och i bättre form på år och dag än jag gör nu och jag inser också hur min kärlkramp faktiskt urholkade mig under betydligt längre tid än jag var medveten om. Det var inte förrän droppen rann över och jag knappt orkade kliva över tröskeln, som jag insåg att något var galet.

Fast det är historia nu. Samtiden säger mig att snart är det första advent med glögg och en massa levande och slingade ljus i stakar och på balkonger. Och hela den annalkande månaden går ju i ljusets tecken. Så varför inte adda på med lite arbetslust? Det är faktiskt inte utan än att den finns där.

Lundell 60!

2009-11-20T08:48:00.003+01:00

Idag fyller Ulf Lundell 60. Det fanns en tid då det knappast var självklart att den dagen skulle infalla. Men han vred sig ur greppet av sin självdestruktiva livsstil och fortsatte, han som alla andra, mot ättestupan. Och jag tycker att han åldras med värdighet.

Jag minns dagen då Jack gavs ut och recenserades. På den tiden fanns det en tidningsaffär vid Sergels torg som sålde alla landsortstidningar. Och tidningarna på den tiden inte bara respekterade första recensionsdag, utan satte också en ära i att publicera dom just den dagen.

Jag kände igen Lundell för jag hade lyssnat på hans musik, som faktiskt kom före Jack. Ja, jag var på hans allra första spelning på källaren Kurbits i Gamla stan där en mycket nervös debutant lirade rock tillsammans med Nature.

I dörren till tidningsbutiken vid Sergels torg stötte jag denna första-dag alltså ihop med Lundell i beige trenchcoat och med en försvarlig packe tidningar under armen. Jag antar att han var på väg hem för att plöja recensioner och han bör ha blivit nöjd över utfallet. Jack fick, vill jag minnas, överlag välvillig kritik även om inte alla var lika hänförda som den kritiker som utnämnde den till årtiondets generationsroman.

Jag har följt Lundell rätt tätt genom åren. Köpt hans skivor, läst hans böcker och varit på ett oräkneligt antal konserter. Några gånger har jag blivit ombedd att skriva om honom och även försöka få till en intervju, men jag har alltid avböjt. På något vis känns han för nära, trots att jag inte alls känner honom.

Med bara några månaders åldersskillnad är våra referensramar påfallande lika. Vi har gjort ungefär samma resa litterärt och konstnärligt och gillar samma musik, även om han förstås varit framgångsrik medan jag mest försörjt mig.

Fast en gång har jag faktiskt träffat honom. På Klara kyrkogård. Jag jobbade i Aftonbladets mörkrum (som låg i Klara då) när någon från nöjesavdelningen ringde upp och berättade att Lundell var på redaktionen och att dom behövde ett porträtt av honom. Inga fotografer fanns i huset så kunde kanske vi i mörkret fixa det?

Jag lånade en Nikon F och mötte honom nere vid kyrkogårdsmuren. Vi småpratade lite och jag minns att han fnissade när jag berättade att jag inte var fotograf på tidningen utan jobbade i mörkrummet.

- Mörkrumsneger, sa han och sen skrattade han hest medan han lydigt poserade mot kyrkväggen.

Det har gått några år sen dess och som vanligt ligger han några månader före mig. Men jag bugar djupt för honom idag och hyllar honom för att han nu nått fram. Förhoppningsvis inte till ättestupan men till det där laddade 60-strecket.

Så grattis, Ulf! En fri man i stan va're va?

Hem till kisse

2009-11-19T11:28:00.002+01:00

Krogen igår kväll. En varm och ljus punkt i en blöt, novembersvärtad stad. Regnet häller spannvis ner och stadens alla gator är belamrade av bilar och människor som i en osannolik röra försöker överlista den ryske presidenten och hans entourage som gett staden en trafikinfarkt av sällan skådat slag.

Jag lyckas till sist hitta alternativa vägar från Solna och småspringer från Karlbergs station mot Vasaparken. Och där, i hörnan, lyser den inbjudande skylten och snart har jag ett glas rött framför mig på bordet. En stund senare kommer kalvlevern in och lyckan är fullständig. Åtminstone tills den är uppäten och slut. Fast vin har dom förstås i oändliga mängder och det är en tröst.

Så småningom får kvällen sitt slut. Trevliga kvällar får det och jag står vid busshållplatsen där regnet listar sig in under taket och droppar ner i min nacke, mellan skjorta och hud. Kallt och inte särskilt inbjudande är det, men ändå så levande november. Denna förtalade månad där kvällstidningarna slåss om att ge oss tips för överlevnad. Försök anlägga ett leende på läpparna, säger jag. Det räcker långt.

En cyklist kommer sprutande nedför Odengatan med en v-formad kaskadplog av vatten på bägge sidor om hjulen. Ekrarna blixtrar i bågljusskenet, han hukar över tramporna och flyger vidare mot Sankt Eriksplan. Sju minuter tills bussen kommer. Några fotgängare småspringer på trottoaren med paraplyer som lustiga hattar över huvudena.

Så kommer bussen.

Inte många sitter i den men alla pillar dom med sina mobiler. En spelar patiens, en annan skriver sms. Displayerna lyser upp deras ansiketn som är alldeles tomma och orörliga.

TORSGATAN. Fyra nya stiger på. En tar genast upp sin mobil och kollar om han existerar.

TORSPLAN. Hållplatsen tom.

KAROLINSKA INSTITUTET. Sex våta ungdomar stiger på. Jag sneglar upp mot "mitt" fönster på Thorax. Känner en viss värme strömma mot mig.

KAROLINSKA VÄGEN. Den hållplatsen är också tom.

INDUSTRIVÄGEN. En ung kille kliver på. Han stirrar sömnigt framför sig och gäspar.

ALBYDAL. Tre mycket små människor kliver på. Thailändare? Dom är välklädda med stickade luvor och tumvantar. Två av dom har välfyllda bagar i händerna. Två personer kliver av.

SOLNA STADSHUS. Fyra kliver av, två på.

FRÖSUNDALEDEN. En kliver av. Ingen på.

SÖDRA LÅNGGATAN. Tom hållplats. En kliver av.

SOLNA STATION. Thailändarna kliver av och studerar turlistorna för andra busslinjer.

LILLA FRÖSUNDA, FRÖSUNDA TORG. Folk av, inga nya på.

Och så FRÖSUNDA PORT. Jag stiger av. Fäller upp paraplyet mot regnet som är lika kraftigt som när jag stod här och väntade på den buss som aldrig kom några timmar tidigare. Allting var avstängt. Man fick inte ens gå bron över E4.

Medvedev är väl också hemma vid det här laget. Lyckligt ovetande om vilket helvete han ställt till för alla som försökte ta sig hem från jobbet. Men han fick ju träffa både kungen och statsministern och EU-topparna så han kanske har annat att tänka på.

Portkoden funkar fortfarande så klockan är inte så mycket. Jag vittjar postfacket på några räkningar och traskar upp för trapporna. Sätter nyckeln i dörren och möts förstås av katten.

Rehabkissen. Låne-Humla. Med sin svarta, silverblänkande mjuka päls. Jag lyfter upp henne och håller henne liggande som ett spädbarn i famnen. Hon spinner intensivt och trycker sina framtassar mot mitt skägg.

Det känns gott att vara hemma under eget tak igen en sådan här ruggig. kväll. Undrar om Medvedev tycker det också?

6 veckor

2009-11-16T16:23:00.001+01:00

Japp, det har faktiskt gått sex veckor sen stambytet. Och tillfrisknandet fortsätter i maklig takt. Har försökt tänka mig in i jobbande men det tar fortfarande emot en del och ömheten och trycket över bröstbenet är ännu ganska kännbart så det blir nog att se tiden an.

Helgen har gått i lättjans tecken så idag var jag helt enkelt tvungen att klämma mina nittio minuter i parken, oavsett vädret. Vilket var blött. Regnet kanske inte direkt hinkade ner men det hällde i strilande, koncentrerade strålar. Fast med min illröda Everestjacka och fånig New York Rangers-keps klarade jag ändå mitt pensum.

Sen har jag sorterat och kastat en massa papper, typ deklarationer från 2001, kontobesked, betalda räkningar från förra året och sånt. Hittade också en del gamla texter som nog borde gått samma väg men jag hade inte riktigt hjärta att slänga dom. Har kanske blivit ett uns sentimental efter op.

Idén är i alla fall att jag ska slänga ut min gamla hängmappshurts som en gång i tiden rymde mitt arkiv. I stället ska jag skaffa nån form av förvaringsskåp där alla mina kameror ryms. Pappren - de få som återstår - tänker jag stuva ner i stapelbara kartonger som finns på det IKEA som jag igår trotsade och överlevde. Utan att köpa en endaste liten grej.

Så dagarna lufsar på. Sjukgympa i morron och på torsdag, möte med leverbröderna på onsdag och långa promenader varvade med Lost och Boston Legal. Och så hoppas jag att Amazon har skickat Stephen Kings senaste, Under The Dome, så att jag får nåt att uppslukas av. 1100 sidor tjock ska den vara. Awsome!

Leve analogin!

2009-11-15T09:30:00.001+01:00

Jag gillar den analoga känslan. I en värld av ettor och nollor är det välgörande att det inte alltid går att överföra något via en tråd eller satellit. Att jag inte har resultatet i min hand någon millisekund efter att jag tryckt på en knapp.

Jag var hos Frippe igår och hämtade en kamera. En av mina "analoga" kameror som jag hade med mig till Japan i våras. En sån där gammal maskin av metall där resultatet av knappövningen redovisas på film. Ni vet en remsa av celluloid som man stoppar in bakom en lucka och som tillåter 36 bilder i rad och som det tar åtminstone någon dag att framkalla för att kunna titta på.

Kameran av det ädla märket Contax - nedlagt och utgånget tyvärr - hade fått nåt litet fnatt och behövde träffa en doktor. Det är det som är finessen med märken som Contax, Rollei och Leica: att de går att reparera. Om man hittar nån som kan göra jobbet vill säga. Det kan Frippe. Han har sysslat med att reparera kameror i hela sitt liv men nu har han gått i pension. Fast han fortsätter ändå från en liten källarlokal med att bota sjuka kameror. Har väl svårt att sluta upp. Kanske i medvetande om att han är sist i kön. Att ingen kommer efter honom.

Jag brukar ju med närmast religiös nit hylla proffs av alla de slag. Människor som med hängivenhet och oerhörda kunskaper utför små och stora mirakler mitt ibland oss andra. Som att laga en gammal filmkamera till exempel. Och nu tillhör Frippe mitt proffsgalleri också.

Kameran är hel igen och ska få gå nya tuffa matcher med filmrullar i magen. Förhoppningsvis redan till påsk då jag planerar att resa till New York.

Att jag sen också är en flitig användare av digital teknik är en helt annan sak. Men det handlar om känsla. Känsla för något slags bestående. För värden som finns kvar. Också sedan den sista displayen slocknat och alla lithiumbatterier dött. Då ljudet av en mekanisk slutare är det enda som hörs. Tillsammans med raspet från en reservoarpenna mot ett handgjort papper.

So far so good

2009-11-12T15:50:00.001+01:00

Bättre och bättre dag för dag, sjöng han, Rolf. Och det kan jag väl stämma in i. Det har jag dessutom nästan kungsord på. Eller åtminstone doktorsord. För idag var jag på återbesök på Thoraxkliniken för lungröntgen och möte med min käre cutter, läkaren som gjorde min bypassoperation.

Han var synbart nöjd med resultatet, tittade nästan beundrande på ärret där han idkat konstsöm, och även om det halkar lite efter principen två steg fram, ett bakåt just nu, så går det ändå framåt. Bröstbenet växer ihop som det ska och snart får jag köra bil igen. Jag ska fortsätta med gympan och mina maratonpromenader och jag ska framför allt vara glad att jag lever.

Fick reda på att två av dom tre kärl som byttes ut var helt igensatta. Så nära en infarkt har jag väl knappast varit tidigare och jag vill inte dit igen. Så det blir fortsatt hälsosamt leverne för min del.

Regelbundna kontroller hos min husläkare och medicinering är vad som väntar men det är ett lågt pris för ett gott liv. Och egentligen är det väl knappast så stor skillnad mot tidigare. Fast det är ju inte helt kul att veta att man lever med den här sjukdomen i kroppen och att den, likt mögel i ett gammalt hus, ständigt lurar och jobbar på comeback. Fast jag ska göra vad jag kan för att snuva anginan på några nya femton minuter i ljuset.

Så väx ihop, sternum, väx!

In i garderoben

2009-11-10T11:33:00.002+01:00

En lång blank dag ligger framför mig. Precis som en nyspolad isbana brer den ut sig och väntar på mina idéer. För efter gårdagens maratonvandring så behöver mina benhinnor en dags frist och vila. Och där är gud tydligen med mig för sjukgympa-Henrik ringde nyss och meddelade att dagens pass är inställt.

Så vad göra? Jag måste hålla mig hemma runt tolv för att ta emot ett paket från UPS. Vilket får mig att fundera över deras och andra budares roll för klimatet. Dom var här igår och ringde på utan att ha berättat att dom tänkte komma. Det kan väl inte vara särskilt klimatsmart att bara köra ut till nån med ett paket, utan att ringa först eller på annat sätt berätta att man kommer? Många blindkörningar måste det ju bli och hur smart är väl det?

Och ringer man själv och frågar när dom kommer så blir ofta svaret mellan 8 och 15 eller nåt sånt diffust. Det är ju nästan en hel arbetsdag bara till att gå och vänta. Icke smart, varken för klimat eller för den personliga ekonomin.

Fast nu är jag ju sjukskriven och ändå hemma och då kan det väl kanske göra detsamma. Men jag måste ju ändå företa mig något vettigt denna långa tisdag. Kan inte bara häcka i soffan och kolla på Lost eller Boston Legal. Även om bägge serierna är underhållning av yppersta klass.

Så jag har bestämt mig för en garderobsrensning. Lagom kul, lagom tungt/lätt för en som inte får lyfta tungt. Kläder väger ju inte mycket. Särskilt inte skjortor och tröjor. Och jag kan ju lyfta en i taget och lägga ner i kassar för vidare befordran till Myrorna.

Det är ju nämligen så att när man förändrar sin vikt så förlorar även ens kläder passformen. Och det är synnerligen hemskt när man går upp och blir bredare runt magen, men otroligt trevligt när man går ner och allt smalnar av. Jag har redan hävt iväg ett antal par byxor som någon bredbakakd snubbe där ute nu får ta över. Fast jag tänker vänta ännu några kilon - sex, sju - innan jag gör en butiksrepa på stan och förnyar garderoben.

Att jag tappat 17 kilo har väl egentligen inte med operationen att göra. Fast kanske lite indirekt är det ändå så. För jag mådde ju så tjyvis hela våren att det liksom föll sig självklart att börja skala bort kilon. Och det gick lätt. För bär man sjutton påsar socker i en ryggsäck så blir vandringen mot ättestupan både svettig och än mer motbjudande. Inte alls särskilt kul faktiskt.

Nu börjar jag långsamt närma mig min gymnasistvikt igen och den var det flera decennier sen jag var i närheten av. Att gå upp förlorade kilon igen har jag varit expert på tidigare, men nu känns det som med rökningen: ALDRIG MER!

För även om jag tror att kärlkramp och annat liknande elände mest är genetiskt betingat, så kan det knappast skada att aldrig mer låta vågen bli det skräckredskap det var tidigare och som jag till varje pris ville fly från. Att fortsätta tänka på vad jag stoppar i mig, att fortsätta äta kolhydratfattigt. Att till varje pris undvika midjeutläggning och blodsockersvaj i onödan.

För det är inte av kosmetisk anledning som jag smalnar av. Bara av trivsel- och hälsoskäl. För att orka friskna till och fortsätta med mina maratonpromenader. Förra vintern orkade jag fortfarande gå till jobbet varje dag. Det ska jag göra i år också när jag väl börjar arbeta igen. Och helst även gå hem från Kungsholmstorg också.

Och från och med februari ska jag bli en sån där farfar som tar med sig barnbarnet på Tom Tits, Skansen och Formel 1. En aktiv sort alltså. Ingen sur pillergubbe som dväljs i en gammal lusig kofta nedsjunken i en infist fåtölj medan livet pågår där ute.

Näe, framåt är mitt stridsrop! Så mot garderoben!

Fem på nya äventyr

2009-11-09T14:12:00.001+01:00

Har firat fem veckor med nya, friska kärl idag. Gjorde det genom att promenera i två timmar och tjugo minuter från Solna och till stan. Benhinnorna på smalbenen är alldeles ömma och soffan känns inte fel just nu.

Gick från Frösunda via Nortull till Sveavägen som jag fortsatte ner till Odengatan. Gick den upp till Roslagsgatan och fortsatte sen Birger Jarlsgatan förbi Stureplan. Förbi Bukowskis och ner på Karl den tolftes torg och vidare ut på Skeppsbron. Österlånggatan, Västerlånggatan och Drottninggatan. Ända upp till toppen klättrade jag, till Odenplan där den varma och goa buss 70 sen tog mig hem.

Törs jag säga att jag känner mig stolt?

Steg fram och tillbaka

2009-11-06T08:30:00.002+01:00

Det blir inte alltid som man tänkt sig och bakslagens tid är ännu inte förbi. Häromdagen var jag och hälsade på mina arbetskamrater på jobbet. Alla undrade förstås hur jag mådde och jag svarade som jag brukar: Allt bättre. MEN. Det är fortfarande två steg framåt och ett bakåt. Ibland.

Att jag skulle bli snabbt synad på den given hade jag nog redan lite på känn eftersom jag natten innan drabbats av elak klåda under armarna och i ljumskarna. Utanpå körteldepåerna vid lymfan alltså. Men det var inte så allvarligt och ingenting att prata om och timmarna tillsammans med kamraterna var trevliga och gick fort.

Det var när jag sen kom hem som det började kärva till sig. Klådan tilltog allt mer och det handlade inte längre om några begränsade ytor. Hela kroppen var lovlig. Det var som om jag rullat mig naken bland nässlor. Till sist lyckades jag somna men vaknade på natten av att helvetet brakats löst. Och på morgonen såg jag ut som om jag gått femton ronder mot Paolo Roberto. Höger öga helt igenmurat, kroppen som en topografisk karta med röda bergskedjor och dalar om vartannat. Och hela helvetet kliade mig fram till nervsammanbrottets rand.

Så det var bara att ligga på luren när vårdcentralen öppnade. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Hagalunds vårdcentral i Solna är min lifesaver. Sveriges bästa? För inte nog med att dom ringde upp exakt på den tid som den automatiska telefonsvararen lovat, dom fixade också en tid för ett läkarbesök ASAP. Trots att min husläkare var på datakurs.

Och denna reservläkare var precis lika mycket ängel för mig som min ordinarie. Allergisk reaktion, var budet. Mot vad var svårt att säga. Men en rejäl kortisoncocktail först och sen en tablett mot elak klåda och undertecknad var tillbaka på banan efter ett par timmar.

Så nu har jag ännu ett piller att peta i mig. För att inte krafsandet ska göra comeback. Men det är det värt. För när ska man äta piller om inte när man verkligen behöver dom? Och idag törs jag nästan se mig själv i spegeln igen. Svullnaden har ramlat ner och hänger som påsar under ögonen men förhoppningsvis är dom på väg bort tillsammans med de där jävla snömolnen som härjade igår.

Vad jag vill säga med denna drapa är, att kroppen - som jag påpekat tidigare - är en komplicerad och högst sammansatt struktur. Och ger man sig på den med cirkelsåg och morfin, så må det vara förståeligt att den tar tid och kraft på sig för att funka igen. Det är både rimligt och högst mänskligt, tycker jag.

Och nu kliver jag två steg framåt igen. Ingen snö och ingen sol idag. En rättvis fördelning på nåt sätt. Så Hagaparken, here I come!

Den inneboende kraften

2009-11-04T08:44:00.002+01:00

Det handlar om psykologi. Om hur tankarna går och hjärnan jobbar. För läkningsprocessen och ihoplappningen av kroppen sitter allra mest i skallen. Precis som viktminskning.

Jag har sovit rätt risigt ända sedan operationen. Dels på grund av smärtor, dels för att jag varit rädd för att ligga fel. Och det beror på att jag fick höra hur viktigt det var att lägga sig och sätta sig upp på rätt sätt för att inte min delade bröstkorg skulle krackelera igen.

Men på sjukgympan igår fick jag veta att jag kan sova hur sjutton jag vill. Jag behöver inte alls plåga mig med att försöka sova på rygg vilket nästan är omöjligt för mig. Jag kan ligga på sidan, på magen eller ihoprullad som en kålmask, kramande en kudde. Bröstet håller och skulle det fresta på för mycket så gör det ont, ja då vaknar jag av mig själv och kan byta ställning. Enkelt och lättfattligt.

Men tänk att det behövdes en sjukgympaledare för att få mig att fatta det. Självklart kan man tycka, men inte när hjärnan skickar ut sina blockerare. Då handlar det bara om no-non och faror och värsta-scenarier.

Att hjärnan nu håller på att lugna ner sig ser jag som ytterligare ett tecken på att läkningsprocessen pågår som den ska. Att kropp och själ är oseparerbara storheter har jag förstås alltid varit medveten om. Men att den där odefinierbara själskraften, lika osynlig som elström, har en inneboende styrka utöver allt annat, det kan jag verkligen beundra. Och anpassa mig efter.

Jubileum igen

2009-11-02T13:31:00.001+01:00

Fyra veckor fyller de nya kärlen i mitt hjärta idag. Jag åkte förbi Thorax på förmiddagen och tittade upp mot raden av fönster där operationsavdelningen ligger. Och det var en rätt overklig känsla att veta att jag låg där med uppskuret bröst för bara 28 dagar sen och att jag nu faktiskt rör mig rätt oberört ute i världen igen. Om än med en del smärta vars intensitet kommer och går.

När jag kollar in mina ärr idag är de snyggt igenvuxna och trådarna har i stort sett upplösts. Ytan har slutit sig men på djupet finns det fortfarande en glipa i mitt bröst. Upp till åtta veckor tar det innan den har slutit sig och sen fortsätter man ofta att känna av både tryck och en viss smärta under en tid som kan vara olika lång.

I natt sov jag förhållandevis gott för första gången på rätt länge. Jag vågar inte gå och lägga mig för tidigt på kvällen av rädsla att vakna efter bara någon timme så jag höll mig vaken till efter midnatt. Sen somnade jag som en stock medan resten av Solna firade guldet till AIK.

Ljusets val

2009-11-01T10:38:00.000+01:00

Alla ljusen igår kväll. Som en stjärnhimmel nere på marken. Med en svävande atmosfär av vax och stearin uppblandad med oset från grillad tjockis och Apelsinmer.

Jag gillar när människor tar kommandot över sina riter. Själva bestämmer vad det är dom vill göra med sina känslor. Känslorna av sorg och saknad till exempel. När vi går ut i höstmörkret i tiotusental och tänder våra ljus i mörkret. Vid stenar som kanske står obemärkta de andra 364 dagarna på året. Men som för en enda kväll bildar universums enda ljuspunkt.

Sorgen är personlig och ska inte vara något andra krafter får profitera på. Tankarna på döden är mina egna och får anta precis vilka former de vill och kan. Ingen annan än jag själv har rätten att styra och ställa över dom känslorna. Därav styrkan i dessa massor av människor som skugglikt rör sig där ute i mörkret.

Sen skiter jag fullkomligt i om dom sätter brinnande pumpor på gravarna. Eller tomtar eller Musse Pigg eller bara lägger teckningar av barnbarnen med små dikter på. Och om dom tar kort med blixt i mörkret som bara blir en oskarp, platt skenbild av vad mörkret faktiskt innehöll.

För allhelgonadagen har blivit vår. Ingen annan än vi som drar ut i skymningen kan lägga några anspråk på kvällen. Ingen överhet, inga institutioner, inga programmakare. För en enda gångs skull är det bara vi själva som bestämmer. Och vi bestämmer ljuset. Det är stort.

Hos August

2009-10-29T19:40:00.001+01:00

Gick förbi August idag. På väg till sjukgympan på Karolinska. O crux ave spes unica. O kors, vårt enda hopp. Så står det på det mörka ekkorset.

Nånstans känns det som om den gode August valde att helgardera på slutet. Som om han trots allt inte ville eller vågade vara den konsekvente gudsförnekare han tidigare sagt sig vara. Inte förmådde förneka gud när slutet närmade sig utan trots allt öppnade dörren för andra möjligheter. Och så kanske det är?

För vad har vi att förlora? Skulle det finnas en gud så kan man ju lika gärna säga sig tro på honom och kanske bli frälst. Och finns han inte så är ju ingen skada skedd.

I vilket fall som helst så förtjänar Strindberg respekt för vilken hållning han än intar. Så på lördag går jag förbi hans grav igen på väg till minneslunden på Solna kyrkogård. Och precis som på julafton så tänder jag ett ljus för honom vid hans vackra kors.

Bättre än terapi

2009-10-27T14:46:00.001+01:00

Jag undrar om det gjorts några statliga utredningar om den terapeutiska nyttan av en varm, ombonad krog i sena oktober i sällskap med en kär vän? Eller att gå till sin favvobutik och inhandla ett par nya jeans i en storlek som är sex nummer mindre än sist?

Jag garanterar att den inre tillfredsställelsen vida överstiger nyttan av aldrig så mycket piller och smärtstillande. Det onda finns inte som inte kan med gott fördrivas. Den inre varma känslan av att må som en prins efter en ljummen skaldjurssallad och få prata som förr. Också om annat än min egen bröstkorg och dess innehåll. Synd bara att det var aningen för tidigt för ett glas Chablis till djuren.

Tre veckor idag

2009-10-26T09:31:00.001+01:00

Idag fyller mina ärr tre veckor. Hip, hip hurra, hurra, hurra alltså. För trefaldigt ska det va lärde jag mig i den svenska filmen Bröllopsfotografen i helgen. Åtminstone i traditionstyngda Danderyd. Fast det kan väl gälla små läkande sår i nybyggda Frösunda också?

Man blir lite som panschisarna när man traskar runt tillvaron ensam med sig själv och med enda uppgift att bli en starkare och friskare människa. Man börjar planera, man måste ha minst en anteckning i almanackan varenda dag. Det försöker den friska Göran undvika, det är både en princip- och frihetssak. Men rehab-Göran vill gärna ha små krumelurer i kalendern att hänga upp timmarna på.

Sålunda är denna måndag vikt åt promenad till Solna centrum för inköp av ett par innegympaskor till torsdagens stora event: sjukgymnastiken på Karolinska. Tisdag och onsdag ska jag träffa vänner så då återstår endast fredag som hittills gapar tom. Men man får inte ha panik. Det är ju flera dagar dit och jag kan säkert hitta på något piffigt att rafsa ner efter datumet den 30 okt.

Köpa pumpa till exempel. Om dom inte vore så förbannat tunga. Jag kan inte bära dom. Får kanske rulla hem den, som ett bowlingklot. Man äter ju ändå inte skalet utan bara innankråmet. Jag brukar gratinera pumpa, som potatisgratäng ungefär. Med grädde och vitlök. Och så en massa parmesan på toppen. Klart underbart till både fisk och kött.

Ja, ni hör. Jag måste ha nåt planerat, nåt att se fram mot. För än är jag ju inte panschis. Jag har ju inte ens nått sextio. Fast det kommer jag nog att göra nu efter stambytet. Vägen mot ättestupan har plötsligt blivit längre än vad den var för ett par månader sen. Och jag upplever det knappt som en färd ens längre. Lite övermodigt kanske. Det finns ju istappar som faller och the big C sover aldrig. Men vem orkar fundera på sånt nu? När blodet far så nytt och rött och hett genom mina ådror.

Så grattis på treveckorsdagen, mina kära små kärl!

Söndagskänsla

2009-10-25T13:49:00.001+01:00

För en som ändå vaknar alldeles för tidigt om morgnarna är omställningen till vintertid bara ytterligare en vaken timme att ta hand om. Och då inställer sig även frukosten tidigare liksom promenaden i Hagaparken. Nittio minuter, backe upp och backe ner, genom palettens alla löv och färger.

Men varför klaga? Det är bara att njuta av livet när det blir mer av det. Hörde idag tips om hur man ska kura inomhus och käka godis och kolla på film medan mörkret faller där ute. Fel, fel, fel, tycker jag. Det är där ute man ska vara nu. Så mycket som möjligt. Då får man i sig en massa luft som fyller lungorna. Och då blir hjärnan klarare och humöret bättre. Då kan man också kosta på sig att kura inomhus och käka godis och kolla på film. Med väl syresatta sinnen.

Så kan man förstås fortsätta projektet med att beta av svenska filmer på repertoaren. Igår såg jag Bröllopsfotografen. Mycket bra film med starka skådespelarinsatser och en bra story. Om två timmar ska jag se Det enda rationella. Sen väntar ju även Apan om jag nu vågar mig på den. Den har fått oroväckande fin kritik av tvivelaktiga personer. Men man ska ju inte vara fördomsfull utan (för)döma alldeles själv, på egen hand.

Jag är den glade vandraren

2009-10-23T16:39:00.001+02:00

Denna gråmuliga fredag är fantastisk. Jag bestämmer mig för ett mål och en mening varje förmiddag sedan rutinerna är avklarade. Det gör jag varje dag. Idag blev det en promenad från Frösunda till Moderna museet på Skeppsholmen. Den tog en timma och femtio minuter.

Jag kollade Dali-utställningen som faktiskt inte var mycket att hänga i grenen. Och började därefter traska från Skeppsholmen mot stan igen. Gick genom Kungsan via Norrlandsgatan till Kungsgatan och upp till Hötorget. Nu började det svida en del i benhinnorna på smalbenet och skallen var en merry-go-round med positivmusik och blinkande kulörta lyktor.

Tog därför t-banan till Odenplan där buss 70 lämpligt stod och väntade. Hemma så igen nästan tre och en halv timme efter avgång. Jag är trött. Men mycket, mycket nöjd.

I natt jag drömde också

2009-10-23T10:24:00.001+02:00

Varje natt drömmer jag. Varenda en späckas med de märkligaste känslor och upplevelser. I vanliga fall drömmer jag sällan. Och om jag gör det så kommer jag åtminstone inte ihåg det. Men nu, sedan operationen, är varenda natt en hisnande resa från halvvaket och kvartsvaket till utbombat tillstånd.

Antagligen är hjärnan, precis som resten av kroppen, omskakad och rejält tilltufsad efter att ha varit avstängd och nedsläckt under ett par timmar. Åtminstone vad gäller den medvetna biten.

Men det myckna drömmandet tar på krafterna. Det finns kvällar då jag tvekar att gå och lägga mig bara för att det är så jobbigt att harva fram genom dessa halvvakna hallucinationer. För det är precis vad de känns som. Maniska upprepningar i en halvvärld där ena hälften är vaken realism och den andra medvetslös absurdism.

Jag är ständigt medveten om rummet, vad som finns i det, om att täcket håller på att glida av och att det är kallt. Eller för varmt. Att kudden är blöt av svett och att jag borde gå upp och ta en dusch. Samtidigt hålls jag tillbaka av märkliga tester och prover som ständigt tas på min kropp. Blod och nålar. Reminiscenser från sjukhuset förstås, men hur länge ska det pågå? Är det en biverkning av morfinet kanske?

Jag är rädd för att ligga fel. Att hamna snett så att såret i bröstet ska spricka upp och jag måste göra om allting igen. Eller få en svart infektion som jag tvingas fajtas med i månader och kanske år. Jag hör skräckhistorierna som berättades av medpatienter på Thorax alltför väl.

När sen gryningen kommer och jag äntligen får stiga upp känns det som en lättnad även om jag är alldeles utmattad. Alla de jobbiga drömmarna börjar tona bort och jag får svårt att greppa dom. Vad var det de handlade om nu igen?

Tyvärr kommer svaret om tolv, tretton timmar då helvetet börjar om igen. Illusionen om en god natts sömn är alltmer en grimas. Och jag som är så beroende av en djup orörd sömn blir ständigt aningen tröttare. Allt mindre utsövd.

Men, som spanjoren säger: Los suenos, suenos son. Drömmarna är blott drömmar. Verkligheten är den att jag för var dag trots allt blir starkare och mår bättre. Har allt större aptit på livet igen och känner hur friskt blod forsar genom mina nya kärl. Kan inte en och annan jobbig skitdröm få vara ett billigt pris då? Jo, åtminstone tills vidare. Fast rätt snart önskar jag mig en drömfri natt. Jag kan byta den mot en dagdröm.

En vandringssägen

2009-10-22T10:06:00.003+02:00

Jag tror på gåendets kraft. Att man kan traska sig frisk. Gå sig till hälsa. Precis som dom gjorde redan på 1940-talet med Riksmarschen. Då gick herrar 15 km och damer 10. Startavgiften var 25 öre. Jag går gratis.

Igår vandrade jag genom Hagaparken in till Odenplan för att köpa en ny sladd till mina hörlurar. Den fanns inte där så jag måste traska vidare till Humlegårdsgatan. När jag väl hittat den och var klar hade jag varit ute nästan i tre timmar. Och jag mådde så bra.

Det senaste halvåret har jag inte orkat gå. Mitt bröst har hotat att sprängas. Mina armar har värkt. Det har svartnat för ögonen. Så är det inte längre. Efter stambytet kan jag precis som förr knalla på i stort sett hur långt som helst. Inte så fort kanske, men detta är ingen tävling. Det behövs ingen anmälningsavgift, ingen stegräknare, ingen konkurrens. Jag går med mig själv. Och för mig själv.

Tillvaron består till hälften av gångare och jag är en, sa Gösta Ekman en gång i en intervju och jag ansluter mig. För genom att gå blir man en del av det enda kollektiv som jag kan vara en del av. De levande. De som vill. De som överlever.

Att ha fått den här chansen som hjärtoperationen innebär är ett sorts ansvar. Som att jag fått nytt material att förvalta. Sånt som måste underhållas och skötas. Inte misskötas för att så småningom åter behöva bytas ut. För hur många chanser får man egentligen?

Jag har levt i decennier med hjärtinfarktsspöket på min axel. Känt dess närvaro, dess ständiga beredskap att hoppa igång och skapa lite action. För första gången sen 1968 är mina båda axlar nu fria. Ingen skugga ruvar där. Jag kan dra djupt efter andan och känna lätthet i stället för tyngd. Och det gäller inte bara på ytan utan också i djupet. I det som brukar kallas själen.

Man har sagt mig att en hjärtoperation är en omvälvande händelse som inte bara påverkar kroppen. Själen är minst lika inblandad. Nu vet jag att det är så. Nu vet jag.

Bättre och bättre dag för dag

2009-10-20T10:09:00.001+02:00

Man ramlar lättast ner i gropar som man vet om. De finns där ju, man ser dom. Och då släpper uppmärksamheten en sekund och vips, så ligger man på bottnen och sprattlar.

Att jag skulle drabbas av en backlash var väl egentligen bara att vänta. Jag var faktiskt en smula förvånad själv över hur relativt smärtfritt hela min operation hade gått. Att jag var så pigg och relativt stark, det sa ju alla! Så det var liksom upplagt för en dipp.

Fast just ordet relativt stryker jag härmed under med dubbla streck. För inte blir man återställd och frisk på knappt två veckor bara för att man får komma hem inte. Det var snarare som att allting kom ikapp mig när jag väl fick krypa ihop i hemmet lugna famn. Både fysik och psyke fick gå nya oväntade matcher mot motståndare som varken var seedade eller tidigare kända.

Men det det är historia nu. Några dagars dvälgande i svarta hål kan man väl klara av när ljuset hela tiden ändå finns där uppe ovan kanten. Och i söndags så vände det.

Efter ett misslyckats promenadförsök i lördags - jag fick ta bussen hem - tog jag nya tag på söndagen. Då sken solen och himlen var så där krispigt oktoberblå.

Jag traskade lugnt ner i Hagaparken och tänkte först bara ta en liten tur. Men så blev jag nyfiken på hur det ser ut runt slottet som nu börjat byggas om inför Vickans inflyttning. Och efter att ha sett det och vilat en stund på en bänk, fortsatte jag en bit till. Det slutade med en tvåtimmarspromenad och två välfyllda lungor som drog i sig säckvis med luft. Jag har inte mått bättre på år och dag, tyckte jag.

Ärret i bröstet då? Jo då, det sitter där det sitter och ibland värker det lite och ibland värker det lite mer. Men det är uthärdligt och det blir hela tiden bättre. Och så har jag ju min rehab-katt, Humla, denna tillfrisknandevarelse som ständigt finns i min närhet. Att djur är bra för hälsan är ett stort understatement.

Så trots ett grågrinigt ansikte på denna tisdag tycker jag den skiner av skönhet. Jag kan ju klä mig varmt och bekvämt och bege mig ut på nya vandringar. Fast idag får det bli till Solna centrum och apoteket. Behöver nya testremsor till min blodmätare. För jag håller på att vinna kampen mot den uppkäftiga diabetesen. Bra mat och långa promenader, det är medicinen. Så jag kommer tillbaka.

Kolla mina ärr!

2009-10-14T10:12:00.001+02:00

Man måste ju få skryta lite. Kolla in mina ärr efter operation.

Jubiluemsdag

2009-10-12T16:55:00.001+02:00

Min operation fyller en vecka. För exakt sju dagar sen låg jag nyskuren och just ihopsydd och försökte fästa blicken på världen. Tror jag. Eller snarare vet jag. För runt halv fem bör klockan ha varit när det började gå upp för mig att ingen skulle ta numret på långtradaren som just manglat ut mig. Det var helt enkelt så här det kändes när mister Black&Decker gjort sitt genom mitt bröstben.

Idag har jag traskat runt hotellet för tredje gången, en och en halv kilometer, och mina sår är förvandlade från köttiga kratrar till häftiga troféer som läker snällt och sluter sig som finmekaniska mästerverk.

En vecka från pre-op till post-op. Eller snarare: veckan som delade mitt liv i ett före och ett efter.

Och i morron så åker jag hem. Lämnar sjukhemmet, institutionen, för att rehabilitera mig i den enda miljö som kan göra mig frisk: vardagen. Normaliteten.

För den parentes man lever i som patient, vårdfall, offer, ställer mig utanför allt det som normalt läggs till vartannat och bildar vad som brukar kallas livet. Det jag är med om just nu är - gudskelov - undantaget. En plats man måste besöka och använda sig av för att kunna återvända till vardagen. Och i morron börjar alltså den resan.

Tidig morgon i oktober

2009-10-11T05:32:00.001+02:00

Det är fortfarande becksvart utanför fönstren. Jag har sovit djupt och gott. Inga promenader med mig själv denna natt. Inga hjärt- eller smärtutbyten. Hela stället sussar fortfarande djupt. Men snart kommer nattpasset och kollar upp att jag lever innan dom får gå hem.

Och visst lever jag. Gott dessutom. Pratade med en syrra igår kväll om framtiden och hon sa att man trycker på utifrån om platser här eftersom många står på kö. Så det ger mig ett utmärkt utgångsläge att redan i morron måndag skriva ut mig och återvända hem till Frösunda. Om inget oförutsett inträffar förstås.

Kroppen den läker på. Jag har varken tagit smärtstillande eller så mycket annat heller det sista dygnet och jag har framför allt inte ont. Värken har lagt ner sitt akutläge. Det är verkligen förbluffande vad kroppen klarar av. Jag vet att jag tjatat om det förut, men det kan sägas hur många gånger som helst: Kroppen är fantastisk.

Hoppas att denna söndag blir solig som gårdagens lördag. Oavsett det ska jag ta en rejäl promenad runt samhället idag för att sen vara med på sjukgymnastiken. Trappträningen kommer ju liksom av sig självt. Det är bara att låta hissen stå.

Inte en endaste strimma ljus skymtar än vid horisonten så jag kryper tillbaka i bingen och fortsätter njuta av Beatlesboxen som faktiskt blev just den följeslagare och tillfrisknare som jag hade hoppats. Och Revolver är väl ingen tokig start på en söndag i oktober?

Att få möta sin smärta

2009-10-10T12:46:00.003+02:00

Det har blivit omodernt med smärta. Och inte bara omodernt utan otänkbart. Inte ens när man tar en cirkelsåg av tyskt kvalitetsstål och delar på bröstkorgen får man erkänna smärtans existens. Smärta tar energi från ert tillfrisknande, har man sagt oss. Bort den!

Sant. Men det gör ändå ont att dela på sitt bröst. Man kan inte komma ifrån det. Att göra en massa saker gör ont.

Jag har käkat slevvis med medicin sen jag blev hjärtpatient. Och den tackar jag för. Det mesta är säkert vällovligt och bra och hellre förebygga än nysa är ju tidens tecken. Men idag är jag lite sur. För i morse var morronfacket i min pillerburk fullt. Några gamla bekanta fanns där men också ett helt gäng nykomlingar. Nåväl, det var tidigt och jag var inte så alert så jag slukade dom. Och blev med tiden tämligen bombad.

Syster som så småningom dök upp med droglistan bekräftade att jag fortfarande stod på morfin. Jag som trodde det tog slut igår. Som var så glad att ha fått passera vallen mellan artificell lindring och alldeles normal ömhet tidigare idag. Nu fumblar jag omkring här som en sömnig zombie igen.

Visst ska man lindra smärta. Inte ska man lida i onödan. Men det finns också en punkt där kroppen måste få möta sina egna endorfiner eller vilka det nu är och säga: Okej, grabbar. Ni har gjort ett storartat jobb, men nu tar vi över. Från och med nu så kör vi det här internt. Kanske inte lika utplånande metoder som era, men våra funkar också. Lite känns det, visst. Men levandet gör faktiskt ont ibland. Jävligt ont till och med. I själen såväl som kroppen.

When my heart starts beating like a hammer

2009-10-10T07:43:00.003+02:00

Det ljusnar långsamt och diset hänger oktobertjockt utanför fönstren efter en av dom längsta och märkligaste nätter jag genomlevt. Hur då? Jag vet inte riktigt. Jag får väl prata mig igenom den.

Gårdagen var utpumpande på det där lutherska viset: när jag la mig kände jag att jag fullföljt mitt dagsverke. Jag åt inget bröd i mitt anletes svett, men jag var trött, rent fysiskt efter en hel dag på benen, och psykiskt efter omflyttningarna i tillvaron.

Att hamna på rehab i Saltsjöbaden är nog inte så dumt. Egentligen. Åtminstone under några dagar. Sen måste jag fortsätta resan själv, på egen hand. Fast det brådskar inte.

Direkt när jag la mig kände jag hur mitt hjärta arbetade på ett annat sätt. Ett sätt jag inte kände igen men som ingav en viss respekt. Inte skräck, inte rädsla. Inte nu-kommer-alla-infarkters-moder-känslan. Nej, det kändes som att ha satt in en V8-motor i en gammal folka. När den startade så fick sig varenda skruv, mutter och bussning en omgång. Gammal rost skakade bort och redan på tomgång släpptes en massa energi loss som fick mig att inse att det skulle bli svårt att somna. Trots tröttheten.

Och så blev det. Visserligen sov jag nog, fast jag upplevde en massa saker i ett annat land, i en främmande tillvaro som jag inte besökt tidigare. Andligt? Javisst. Kroppsligt? Definitivt!

Jag vandrade nedför den obligatoriska vägen i ett diffust, odefinierbart landskap. Jag saknade kropp men jag såg trots det mina bruna kraftiga boots riva upp en massa damm vid vartenda steg jag tog. Det var alldeles tyst. Inga fåglar pep, ingen vind ven. Inga ljud fanns över huvudtaget. Jag bara gick där utan mål och riktning. Och i min kroppslösa kropp bultade hjärtat hårt.

Vid vartenda slag höjde jag mig lite i sängen som jag låg i samtidigt som jag gick där på vägen. Slagen var så kraftiga att dom flyttade på kroppen, inte bara upp och ner utan även sidledes. Jag låg som på en blöt tvål och gled runt. Fast jag saknade inte balans.

Så var jag inte ensam på den där vägen längre. Någon gick bredvid mig. Och det var jag.

Jag gick bredvid mig själv och så var jag den där andra jag. Den nya. Inte längre den gamla.

Dammet rördes upp runt mina boots nu också, precis som förut och det enda jag hörde var ljudet från hjärtat som slog. Och jag menar verkligen slog. Som en slägga. Vartenda slag ekade mellan mina öron och så var jag ensam på vägen. Mitt gamla jag var inte med mig längre. Det var bara jag kvar.

Först blev jag lite rädd. Dog jag nu? Sen ledsen. Ändå levde jag ju, jag var inte död. Fast jag saknade sällskap och det var trist. Så började jag frysa och skaka av frossa och mitt bröst öppnade sig långsamt, som ett stort gap, med möda. Det liksom knirkade och knarrade sig öppet och lät som när gamla läderremmar spänns.

Och ut ur kroppen flöt hjärtat. Jag kunde tydligt se dom nya kärlen som dom sytt dit. Dom var stora och kraftiga och dom bultade på ett nästan obscent vackert vis. Som neonrör i rödaste rött. Blodet forsade fram genom dom, friskt och levande.

Bilden påminde om piratskeppet i det där förspelet till Monty Pythons Meningen med livet. Historien om försäkringsbolaget som kapas av de gamla tjänstemännen och seglar ut som en pirat på försäkringshaven. Mitt hjärta flöt på samma vis genom ett tyngdlöst universum. Och allting var nästan otillständigt skönt.

Men så slukades hjärtat upp igen av den vidöppna bröstkorgen som slöt sig som hajkäftar och låstes. Jag skakade när jag vaknade, hackade tänder och hade kraftig feberfrossa. Men känslan i bröstet var ny.

Den obestämda smärta som jag levt med sedan i måndags var ersatt av en rent kroppslig ömhet. Det fanns inte något hett, glödgande kvar. Inga farhågor om stag som skulle brista, suturer som skulle gå sönder och öppna sig. Bara den ömhet som jag kan tänka mig en boxare känner efter femton tuffa ronder.

Jag var igenom.Sen dess har jag legat här och lyssnat på musik i lurarna och som alltid upplevt den totala harmoni som musiken skänker mig. Bara flutit med. Och den första låt som kom upp random på iPoden i natt var faktiskt den här:

Framåt marsch!

2009-10-09T14:06:00.002+02:00

Saltsjöbaden är en liten slumrande idyll i grönt och gult. Fast det vet förstås alla hundratals människor som pendlar härifrån varenda dag in till staden. Att sen orten går i oljebolaget BP:s färger just nu beror ju på årstiden.

Och nog fan är här vackert. Och nog fan är fjärdarna utanför havsblå liksom himlarna är himmelsblå. Men inte är det enbart det estetiska som gör en människa frisk och nyter. Jag tror den inre rikedomen och skönheten är minst lika viktig. Och för det krävs andra människor, något sånär på samma våglängd.

Dom som är här är alla svårt sjuka och ska rehabiliteras från sin svåra sjukdom. Där är vi lika. Jag är likadan som dom. Men dom andra är mycket äldre än jag och dom som inte är det enligt almanackan verkar vara det enligt den egna självbilden.

Är det något som alltid skrämt mig så är det sjukdomsidentitet. Ända sen jag fick ifyllda medlemspapper från transportarbetarförbundet, diabetesförbundet och psoriasisföreningen i brevlådan så har jag hållit mig på min kant. Inte för att dom klubbarna inte behövs och är viktiga, det är dom säkert. Men alla passar inte att arbeta som jordbruksminister eller nagelskulptris. Alla fixar inte med att engagera och organisera sig. Inte ens i Kennelklubben.

Vissa måste få rätten att smita undan. Eller få TA sig rätten att smita undan. Att inte gå på bostadsrättsföreningens årsstämma är förvisso asocialt, en dödssynd i vår folkhemskultur. Men icke desto mindre är det den jag är. Jag är inte den som fattar klubban och leder sammanträden. Jag fattar inte ens hur en tågordning för klubba ser ut eller går till. För det krävs en sort som jag icke är.

Nu finns jag alltså här i Saltis och känner mig som nyinskriven medlem i PRO. Och sån vill jag inte känna mig. Jag vill vara den gamla vanliga cynikern, den smågrinande resenären på väg mot ättestupan. Men jag vill vara det med ungdomlig touch. Jag vill vara mitt gamla vanliga hedersironiska jag. Då tror jag nämligen att mitt bröstben växer ihop snabbare och att min hjärna återgår till ett visst mått av skarpsinne.

Jag har ingen aning om hur länge jag blir här. Fem till sju dagar är tydligen nån sorts standard. Men jag kan tänka mig kortare tid ifall inget stöter till. Vilket det visst kan göra. Sjukdomshistorier, främst om olyckskamrater från Thorax är standard här. Den och den som fick svarta infektioner under bröstbenet och måste omopereras sex gånger. Mysigt! Det är precis sånt man behöver höra för att bli kåt, glad och tacksam.

Vi är ju allihop här bara av en enda orsak: vår sjukdomshistoria. Att vi alla skulle ha en civil identitet, det räknas liksom inte. Vadå tandläkare? Jag som trodde att du var klaffopererad.

Men jag har bestämt mig för att spotta i nävarna och elda på rejält nu. Och skulle det bli något litet hack i den processen - eller ett stort för den delen - så får vi ta det därifrån. Riktningen är ändå bara en: Framåt.

Fortsättning följer

2009-10-08T19:38:00.001+02:00

Man är en rätt finurlig apparat. Själen, visst. Men kroppen! Den har min stora beundran. Ett stycke levande materia som kan behandlas i stort sätt hur som helst - och stå ut med det. Visst, den gnäller och protesterar, den mobiliserar när det blir krig mellan blodkroppar och celler. Den tar hand om alla tillkortakommanden när någon är grym mot den och ger sig på och bryter ner och förstör.

Idag drog dom bort plåstren och under fanns det rejäla ärr, sår och en massa stygn. Att dom tillfogats på en levande kropp som inte protesterar värre är fantastiskt. Att reagera på smärta är ju kroppens sätt protestera. Och skrika aj, om man kan. Att vråla rätt ut ifall man passerar nivåer.

Men att kroppen har den läkande förmåga den har imponerar sant. Den börjar i samma ögonblick som nedrivningen tar vid, att börja bygga igen. Som i Flitiga Bäverdammen. Här hörs hammarslagen och sågandet över vattnet. Här byggs för att få luft och ljus. Så länge leve Bävern i oss ala.

Come back

2009-10-07T19:34:00.002+02:00

Tillbaka i spelet. Mellanakten är över. Det svarta har blivit vitt igen och jag sitter med huvet upp och fötterna ner.

Jag fick alltså vänta med att rycka in till på måndag och slapp därigenom en riktigt nervös natt på avdelning 23. För visst är man rejält skakig inför en stor operation. Och stor är den. Det känns ungefär som att bli nedmejad av en bil. Bröstkorgen tar mycket stryk och tröttheten bara spolas ut i kroppen i stora vågor.

Och så är det sjukdomsidentiteten. Den som man helst inte vill kännas vid men som sväljer en i samma ögonblick som man går över tröskeln till avdelningen. När man blir det där protokollet på sänggaveln.

Nu är det två dagar sen operationen och jag har gått korridoren upp och ner ett par gånger. Att man överhuvudtaget orkar stå på benen känns sant revolutionerande med tanke på hur stort ärret i bröstet är.

Nu är detta mest ett litet livstecken från färden. Jag orkar inte bli långrandig. Febern har slagit till: 38 grader drygt Men i morron hörs vi igen. Hoppas jag.